”Om man bara läser mina texter så kan ingen gissa att det uppstod bråk runt mig”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2016-09-01
Exklusiv intervju med Salman Rushdie om dödsdomen, författarskapet – och sprickan inom Svenska akademien
INTERVJU. Salman Rushdies frys har gått sönder. Det är definitivt fel dag för sådana malörer. Utanför fönstren på tjugoförsta våningen i byggnaden nära Central Park är den klibbiga New York-luften mer än 34 grader varm. Och nu befinner han sig långt från downtown, där han bor.
– Så jag måste hålla mobilen påslagen, ifall elkillen ringer, ursäktar han sig.
Han är klädd i sobert mörkgrått. Ett godmodigt småleende spelar då och då i mungiporna. Han väljer en indigoblå fåtölj och jag får ta soffan. Just intill oss står ett funktionalistiskt skrivbord i valnöt, dignande av osignerade kontrakt. Bordet tillhör Andrew Wylie.
Med andra ord befinner vi oss i ett av världens mest mytomspunna litterära rum. Wylie är agenten som samtliga globala aktörer i bokbranschen måste förhålla sig till, den med kanske högst status av alla. Och det är just här inne papperna skrivs på. På de vita arken som bretts ut över bordsskivan står inte vilka namn som helst. Wylies lista inkluderar dussintals blytunga författare som Calvino, Mishima, Sebald, Pamuk, Milosz, Said, Kundera, Naipaul, Updike, Oe, Oz, Amis och Borges.
Samt Rushdie, förstås.
– Mitt och Andrews samarbete fyller faktiskt 30 i år, vi borde fira det. Jag ska ringa honom men han är väl på stranden just nu, han har ställe på Long Island.
Inför intervjun är det noga tillsagt om att inte fråga något om politik.
– Jag hamnar lätt i en roll där jag hela tiden ska kommentera aktuella skeenden. Men jag vill vara författare, så låt oss prata om litteratur som omväxling.
Så det gör vi. Han är påfallande rörlig i tanken, avslappnad, lätt att tycka om, oavbrutet intressant och ofta följer små välgörande skratt det han nyss sagt.
– Min nya bok är en tydlig reaktion på den jag skrev dessförinnan, Joseph Anton, som strikt självbiografiskt skildrade mitt liv under jorden efter Khomeinis fatwa. Med Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter ville jag i stället kliva ut i det fantastiska berättandet och ta det till en extrem, jag ville prova hur långt det är möjligt att gå åt det hållet. Jag är lika förtjust i den västerländska surrealismen som i det österländska sagoberättandet och här försökte jag föra dem samman. Vad händer om man använder ett sagotilltal men ändå skriver om vår samtid? Om man låter ormdjinner ringla sig runt Chrysler Building mitt i New York?
Djinner, ja. Det är ett slags ökenandar som alltid varit en väsentlig del av islam. Romanen, som inspirerats av den klassiska sagosamlingen Tusen och en natt, börjar med ett äktenskap mellan djinnen Dunia och 1100-talsfilosofen Ibn Rushd. Åttahundra år senare drabbas New York av en ohygglig storm och trädgårdsmästaren Geronimo, som upptäcker sig sväva ovanför marken, hamnar mitt i ett krig mellan mörka destruktiva djinner och lärdomsbejakande humanister.
Trots all humor och alla fantasterier i boken så pulserar ju lika fullt skarpt politiska frågor i undertexten? Dessa kan man väl också koppla till din fars beundran för den verklige Ibn Rushd?
– Ja, det är från denne tänkare som min far tog vårt efternamn. Men det fick jag veta först som tonåring. När jag senare studerade historia i Cambridge läste jag honom på egen hand och kunde då verkligen förstå min fars sympati. Ibn Rushd försökte föra in det aristoteliska och mer progressiva tänkandet i arabvärlden men hans idéer fick större inflytande utanför den. I detta kunde jag känna igen mig och även i det faktum att Ibn Rushds skrifter också förbjöds, precis som mina. Å andra sidan blev Rushd kvar inom den religiösa traditionen och försökte modernisera den inifrån medan jag själv har lämnat den och lever utanför.
Din far var också en sagoberättare?
– Ja, han kunde mängder med berättelser från Indien och Kashmir, och han gjorde skickligt sina egna versioner, som jag och min syster lyssnade på som godnattsagor. Jag försöker ju skapa mina egna sagor, fast för vuxna, och de där gamla sagorna skrevs ju egentligen inte för barn. Men min far berättade aldrig något om sin familj, inget personligt, det var mammas område. Från henne lärde jag mig alla släkthistorier och skvallret om våra grannar. Och också hon var en verklig berättare.
Boken inleds med en berömd etsning av Goya, ”När förnuftet sover skapas monster”?
– Den är intressant för den undviker en förenklad polarisering mellan förnuft och fantasi. Goya menar att om bara den ena av dem får spelrum så uppstår det monstruösa. Om däremot bådadera verkar samtidigt kan riktiga under alstras. I romanen gestaltas detta i kärleken mellan den magiska Dunia och den förnuftige Ibn Rushd, och det är ur deras union som inte bara deras många barn utan också romanen kan födas.
Det är samtidigt en bok om New York?
– Ja, jag har ju bott här i snart 17 år. Och jag tänker inte flytta på mig. Andrew som har levt här i hela sitt liv säger att varenda dag i New York fortfarande känns spännande. Själv kom jag hit första gången när jag var 24, då var det slitet och nedgånget men här fanns också många unga kreativa människor som levde billigt. I dag kostar ett hus i West Village femton miljoner dollar.
– Jag är själv en downtown-person, jag rör mig väldigt sällan norr om 26:e gatan. När jag går ut på morgonen och köper en kopp kaffe och New York Times, då känns det bra, då känns det att jag och staden passar ihop. New York är också en stad som påminner mycket om Bombay där jag växte upp. En ungefär lika stor halvö full med enormt många hus och människor men där alla ignorerar vattnet. Jag har alltid betraktat mig själv som ett slags stadens barn, jag trivs bättre med tanken på att leva i en stad än att leva i ett land.”
Nu ringer elkillen. Medan Salman kort avhandlar praktiska göromål med sin housekeeper flackar min blick över väggarna där en väldig målning av Julian Schnabel samsas med signerade porträtt av Susan Sontag och Andy Warhol, också dessa förstås Wylieklienter.
Strax leder jag in samtalet på Sverige.
Den före detta sekreteraren i Svenska Akademien, Horace Engdahl, sa i en intervju 2008 att Europa är den litterära världens centrum, inte USA. Han sa också att den amerikanska kulturen är alltför isolerad och att det översätts alldeles för få böcker. Håller du med?
– Han hade rätt angående översättningsproblemet. Den totala andelen översatta romaner här är mindre än två procent av utgivningen, det är hemskt, i Europa är andelen mycket högre. Detta skapar ett stort problem för läsarna i USA, det utarmar deras möjligheter. Men den amerikanska litteraturen i sig är väldigt rik, där hade Engdahl fel.
Hur ser du på de inre striderna i Svenska Akademien 1989, efter Khomeinis dödsdom mot dig, och på deras markering för din sak, som till slut faktiskt kom, men så sent som i mars i år?
– Jag är verkligen ledsen över att det där bråket uppstod, jag blev upprörd över att det som hände mig i sin tur skapade sprickor i den litterära världen och jag önskar att det inte hade hänt. Nu har de tagit ställning, det är jag glad för. Men jag har full förståelse för att Svenska Akademien inte vill göra politiska ställningstaganden. Jag har också träffat Kerstin Ekman ett par gånger, hon är en underbar författare, en imponerande person.
Politik eller ej, Salman Rushdies namn kommer alltid att vara förknippat med konflikten runt Satansverserna i slutet av 1980-talet och därmed också med den sedan dess eskalerande motsättningen mellan fundamentalistiska religiösa krafter och västvärldens sekulära värderingar. Som ett slags intellektuellt orakel tillfrågas han ständigt i medierna om sin analys av utvecklingen och det är inte underligt med tanke på hur slagfärdigt han formulerar sig på estraderna och på hur tidigt han själv utsattes för fara. Fatwan från Teheran mot honom utfärdades tolv år före 9/11 och hela 26 år före attacken mot Charlie Hebdo.
Rushdies symboliska betydelse kan numera alltså knappast överskattas. Dels representerar han alla de författare som nyfiket färdats genom olika världsdelar i en globaliserad värld, dels håller han som flyhänt postmodern fabulist fast vid en sann upplysningstradition och tillhör därmed de intellektuella som fått betala ett verkligt högt pris för sin övertygelse.
Det är 41 år sedan du debuterade och du fyller 70 nästa år. Hur ser du på ditt långa författarskap? Vad är du stolt över?
– Jag var under en tid ordförande i amerikanska Pen och jag är stolt över att ha hjälpt många författare från Asien och Mellanöstern att bli översatta. Jag känner mig också stolt över tanken på det där hyllplanet med böcker som jag producerat, det är ju det man lämnar efter sig sedan. Jag har skrivit sjutton stycken, och jag har några kvar i mig.
– Så länge en författare fortfarande lever så frågar sig alla ”Blir han bättre? Blir han sämre?” men när man dör så slutar genast kronologin att betyda något. Och jag gillar den tanken. Annars tittar jag inte tillbaka. Jag har sysslat med de frågor som mitt liv har bett mig att skriva om.
– Romanen har ju i sin form en inbyggd vilja att vara mikrokosmos, jag kan avundas en sådan som Faulkner som bara skriver om sin egen avgränsade miljö från vilken all kunskap kommer. Men världen ser inte ut så längre, den krymper samtidigt som den blir mer och mer maximalistisk. Allt hänger ihop och man ser det hos yngre författare från olika delar av världen som vill föra sina egna historier in i det amerikanska. Jag har ju själv sysslat mycket med just detta, under en period försökte jag förstå var jag kommit ifrån och därefter i de följande böckerna förstå vad jag har kommit till.
– Efter 9/11 slogs jag av att nu kan man inte längre berätta historien om New York utan att också berätta historien om arabvärlden, hur den ena platsen påverkar den andra … Ibland kan jag oroa mig för att uppståndelsen kring Satansverserna har fått många läsare att tro att mina böcker är på ett annat sätt än vad de är, att de också är våldsamma och så vidare. Men då finns där en sak till som jag är stolt över och det är att om man inte vet något om mig utan bara läser mina böcker så kan ingen gissa sig till att det uppstod ett bråk runt mig 1989.
Vi kommer in på ämnet film. Rushdie är en veritabel film maniac, som han själv uttrycker det.
– När jag var ung i mitten av 1960-talet brukade jag gå till en pytteliten biograf i Cambridge som hette The Art Cinema. Det var en veritabel guldålder, för mig var det mer spännande att se film än att läsa. Varenda vecka såg jag nya verk av Fellini, Godard, Kurosawa, Bergman, Buñuel, Chabrol, Antonioni … Och allt jag någonsin hade tänkt om världen blev hela tiden ifrågasatt av alla dessa mästerliga filmer. Många av regissörerna hade ju också en litterär bakgrund.
– Jag är ju inte särskilt lik Bergman (skratt) men jag beundrade honom kolossalt. När jag var ung var Det sjunde inseglet viktig för mig, i dag framhåller jag hellre Smultronstället. Och på den tiden brukade jag ranka Godard högre än Truffaut, i dag är det tvärtom. Några filmer som jag placerar långt fram är Buñuels Mordängeln, Truffauts Jules och Jim, Altmans Nashville och Bergmans Fanny and Alexander.
Dags för fotografering, vi ställer upp oss mot väggen. Längst in i hörnet, allra högst upp, hänger några fotografier av en osedvanligt lyckligt leende Rushdie.
– De där togs när jag sprättade upp de första kartongerna med pocketutgåvan av Satansverserna, som vi efter många om och men lyckades ge ut.
Rakt därunder sitter ett svartvitt foto av en mycket allvarlig Wylie, som blickar rakt in i kameran.
– Jag och Andrew, vi är som är ett gammalt gift par, skrockar Salman. Han är väldigt rolig, och otroligt beläst, han bryr sig verkligen om litteratur, han reciterar Dante och Joyce fritt ur minnet.
Jag påpekar att många också är rädda för Andrew Wylie.
– Det gör inget. Han gillar det, kommer svaret blixtsnabbt, innan vi återvänder till sittgruppen.
Så, vad arbetar du med nu?
– Jag har skrivit 250 sidor på en ny bok, jag är mitt uppe i det. Den är i sin tur en reaktion på de fantastiska inslagen i min senaste, nu går jag rakt åt andra hållet, jag vill inte upprepa mig, snarare motsäga mig själv. Det blir fiktion, men utan sagoinslag. Det finns ju stora risker även med den fantastiska traditionen, att den värld man skapar inte har något att göra med den riktiga världen, det är ett vanligt problem i mycket av science fiction eller klassisk fantasy. En del modern litteraturteori hävdar att en bok är ett slutet system, avskilt från världen, men det tycker jag är nonsens.
– Det finns så många teorier därute … Jag och Edward Said genomförde en gång ett samtal vid Columbiauniversitet och efteråt var det dags för frågor från publiken. Då reste sig en man från fakulteten, och han såg väldigt upprörd ut, och sa: ”Mr Rushdie, vi har alltid betraktat er som postmodernist, men nu måste jag få fråga: Är du fortfarande på vår sida?” (skratt). Visst, teorier kan hjälpa oss att fundera kring litteratur men det hjälper mig inte att skriva böckerna … I alla fall, den nya boken, det blir ingen tegelsten heller. Jag försöker skriva den i enlighet med Italo Calvinos ideal i hans berömda essä, alltså med lätthet. Och då kan den inte bli för lång.
Ett nytt pling från mobilen. Och ett nytt leende. Frysen är fixad.
Och tiden ute.
Handslaget när vi skiljs åt är varmt och vänskapligt.
Väl nere på gatan igen kastar jag en sista blick upp mot skyskrapan jag just lämnat. Till och med här nerifrån går det att ana alla böcker som står lutade mot fönsterrutorna inne på agenturen. Det droppar från ac-anläggningarna längs 57:e gatan. Midtowntrafiken slutar aldrig brusa.