Därför överger arbetarna vänstern
Petter Larsson svarar Linderborg och Greider om SD-väljarna: Motstånd mot moskéer och gayparader går före klasskampen
Att Göran Greider och Åsa Linderborg mot bättre vetande utmålar mig och Kristina Lindquist som något slags klassomedvetna liberala idealister och moralister, mogna att bannlysas ur vänstern, är det minsta problemet med deras schvungiga klasspamflett (Aftonbladet 26 september).
Var och en som läst vad jag och Lindquist skrivit, både under åren och i den nu pågående debatten, kan ju enkelt vederlägga den bilden. Herregud, stora delar av min artikel handlar ju om att försöka förstå vilka mekanismer som gör att delar av de lägre klasserna plötsligt röstar högerradikalt (Aftonbladet 23 september). Men om man inte gillar svaren, och inte har några bättre att komma med själv, kan ju man alltid försöka få debatten att handla om person.
Det större problemet är just detta med svaren, att Linderborgs och Greiders intresse av att dra upp den socialistiska renlärighetens gränser överskuggar deras eventuella nyfikenhet på vad som faktiskt kan förklara högerradikalismens framgångar.
I hela artikeln har de en enda idé om varför så många arbetare röstar på SD: de är rädda för konkurrens om jobben.
Och visst, drygt var tredje SD-väljare uppger att det är ett problem att invandrare tar jobb från infödda (Iffs 2018). Det betyder i och för sig inte att detta är något de personligen fruktar eller att det avgör deras partival. De är ju heller inte mer oroliga än andra väljare för att själva förlora jobbet (SOM-undersökningen 2015). Det ska ställas mot att i stort sett samtliga SD-väljare anser att invandringen kostar för mycket offentliga resurser och att den leder till kriminalitet och nästan lika många, åtta av tio, att den är ett hot mot den svenska kulturen (Iffs 2018).
Som statsvetaren Anders Sannerstedt uttryckt det: De är inte rädda för att invandrarna ska ta deras jobb: de vill tvärtom att invandrarna ska jobba. De är rädda för att invandrarna ska gå på bidrag (Sydsvenskan 25 januari 2017).
Ändå har Linderborg och Greider självklart rätt i det finns ett tydligt klassröstande, både på SD och andra högerradikala partier i Västeuropa. De attraherar, som vi vet, oproportionerligt många, framför allt manliga, arbetare och småföretagare.
Däremot värjer jag mig lite mot idén att ”ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD”. Så ser världen möjligen ut för den som bara har sina klassglasögon på. Vart tog patriarkatet och rasismen vägen om vi nu ska prata maktresurser?
För in den utrikesfödda arbetarkvinnan i bilden och chansen är mycket liten att hon röstar på SD. Se på landets fattigaste områden, storstädernas röda förorter.
Men klassröstandet ser inte ut på det sätt som vi brukar mena, vanligtvis att arbetarklassen röstar (rött) av ekonomiska skäl.
Många SD-väljare må vara satta under ekonomisk press och ifrånsprungna av de rika, precis som alla andra arbetare. Men det är inte därför de lägger sin röst på Jimmie. Deras klassröstande utgår inte ifrån uppfattningar om ekonomi, utan från det som forskarna samlat ihop under den lite klumpiga etiketten sociokulturella värderingar: synen på traditioner, auktoriteter, nationen, miljö, jämställdhet och framför allt invandring och invandrare.
Det finns inget irrationellt i detta. Människor är ju inte vinstmaximerande maskiner i valbåset, utan har för det mesta en rad olika motiv, vissa starkare än andra, för att rösta som de gör.
Redan efter valet 2010 analyserade statsvetarna Maria Oskarson och Marie Demker vad som kunde förklara SD:s överrepresentation bland arbetarväljare. Både klass per se och utbildningsnivå som självständiga faktorer försvann när man lade till konservativa attityder som variabler (motstånd mot abort, homoäktenskap och flyktingar, skydd för svensk kultur och stöd för dödstraff). Också lågt förtroende för det politiska systemet hade ett förklaringsvärde, vilket talar för ett visst ”proteströstande”.
Man kan förstå resultatet som att klass förmedlas genom dessa åsikter: De röstar inte på SD för att de är arbetare. Men eftersom de är arbetare är de mer konservativa, och därför röstar de på SD.
Det är till exempel svårt att tro att SD-väljarna kan vinnas med löften om bättre ekonomi, när deras ilska härrör från moskébyggen och Prideparader.
Mönstret går igen i andra länder (Oesch 2013).
Akademiskt finlir? Möjligen, men i det här fallet är det ju ändå viktigt att förstå att det mer är en sociokulturellt än en ekonomiskt driven rörelse vi har att göra med, eftersom det rimligen måste påverka motstrategierna. Det är till exempel svårt att tro att SD-väljarna kan vinnas med löften om bättre ekonomi, när deras ilska härrör från moskébyggen och Prideparader.
Så hur hamnade vi i en situation där de sociokulturella frågorna för inte så få väljare blev viktigare än de ekonomiska?
En lång historia i korthet: På 60- och 70-talen inleddes en omfattande avindustrialisering. Sverige gick mot att bli ett tjänstesamhälle, där de enklaste jobben rationaliserades bort och mycket av de stora industrierna automatiserades eller flyttade utomlands. (Se där dök ”materiella” förklaringar upp som gubben i lådan!). Arbetarklassens stöd för socialdemokratin började faktiskt avta redan då.
Samtidigt demokratiserades den högre utbildningen, den offentliga sektorn växte och kvinnorna gjorde ett massivt inträde på arbetsmarknaden. En bättre utbildad och, skulle det visa sig, mer progressiv medelklass tog form, sida vid sida med tjänstearbetarna. Den gamla, manligt dominerade, industriarbetarklassen krympte.
Dessa stora, och ännu pågående, förändringar bars fram av och skapade samtidigt ”den nya vänstern” eller ”de nya sociala rörelserna”, som politiserade frågor om antirasism, miljö, feminism och hbt-rättigheter.
Man drev med tiden fram en bred liberalisering av samhället, ett slags långsam kulturrevolution, som i de flesta västländer resulterade i dels att nya gröna partier skapades, dels att de gamla partierna blev mindre konservativa.
Vi fick en ny politisk stridslinje mellan auktoritära och liberala ideal, som också delvis var en klass- och könsklyfta, eftersom de liberala idealen i stora stycken bärs upp av den nya medelklass – socialarbetare, lärare, journalister, akademiker – som blev den nya vänsterns kärntrupper, i dag Miljöpartiets, FI:s och delvis Vänsterpartiets.
Högerradikalismen är kontrarevolutionen. Här samlas, för att hårdra det, lågutbildade och arbetare, främst män, som längtar (tillbaka) till fasta värden, hierarkier, lag och ordning och kulturell homogenitet.
Naturligtvis återstår frågan om varför dessa attityder är mer utbredda bland – men naturligtvis inte begränsade till – lågutbildade, arbetare (och män).
Ett vanligt svar är att utbildning ger individen större möjligheter på en arbetsmarknad där kunskap och formella meriter värderas allt högre, och att den välutbildade därför kan vara mer villig att acceptera ett snabbt föränderligt samhälle. Men det finns också intressanta (och väldigt sorgliga om de stämmer!) teorier om hur de som arbetar i hierarkiska organisationer och sysslar med varuproduktion, som industriarbetare, skulle anamma de ideal och strukturer som gäller på arbetsplatsen. På samma sätt skulle livet på jobbet fostra den nya vänsterns kärnväljare i att möta människor av alla de slag och arbeta mer autonomt och de skulle därför utveckla mer liberala och jämlika attityder (Oesch, 2013).
Jag har dock aldrig sett någon sådan studie av Sverige.
Men att besvara frågan om varför låg utbildning och arbetaryrken innebär mer konservativa värderingar är egentligen inte avgörande för att förstå varför SD vuxit, eftersom arbetarklassen så länge vi kunnat mäta har varit mer kulturellt konservativ, utan att det haft någon större betydelse för partival.
Inget tyder heller på att arbetarklassen skulle ha blivit mer invandringsfientlig över åren.
Nationalister och invandringsfientliga har ju årtionde efter årtionde röstat på andra partier (och gör det delvis fortfarande) eftersom dessa frågor inte var politiserade och inte framstod som så viktiga för dem.
Man kan uttrycka det som att arbetarklassen i regel har röstat på arbetarrörelsens partier trots att dessa stått för mer liberala värderingar än deras egna – för att vänstern försvarat deras ekonomiska intressen.
Inget tyder heller på att arbetarklassen skulle ha blivit mer invandringsfientlig över åren. Tvärtom, inte bara i befolkningen som helhet, utan också inom arbetarklassen har flyktingmotstånd och främlingsfientlighet minskat (Oskarson & Demker 2013). Och som statsvetaren Bo Rotstein uttryckte det i Dagens Nyheter (19 september): ”Något som är konstant kan inte förklara en förändring”.
Där är vi framme vid den punkt där Greider och Linderborg är eniga med mig, hur obegripligt det än kan låta eftersom vi inte verkar ense om så mycket annat.
Det nya (utöver att SD själva manövrerat skickligt och blivit valbara) är hur den politiska dagordningen har förändrats, så att striden om fördelningen klingat av, vilket också är en viktig förklaring inom forskningen (Rydgren & van der Meiden 2018).
Stora delar av arbetarklassen har därmed lösgjorts från sin lojalitet med vänstern och kommit ut som kulturkämpande sverigedemokrater, mer måna om att vakta landet mot muslimer, feminister, genusdagis och dyra flyktingar än om semesterveckor, anställningsskydd eller tandvårdsförsäkringar.
De kommer inte att bli lätta att vinna tillbaka. Inte bara för att de ofta står till höger även i ekonomiska frågor, utan också för att de står så oändligt långt från vänstern i sina övriga värderingar och för att många av dem vid det här laget nog känner sig rätt hemma i Sverigedemokraterna.
Men det är en avgörande strid för både antirasister och klasskämpar. För med en arbetarklass som skärs sönder av rasistisk splittring – varannan invandrare är ju arbetare – finns de enda vinnarna på betydligt högre höjder i samhällspyramiden.
En bra början vore vänsterintellektuella som orkar ta till sig ny kunskap, också när den inte passar deras gamla scheman eller önskemål.