Vargar i själen
De ensamma pojkarna: Del 6 – Fathullah
Fathullahs personlighetsmönster är tydligt urskiljbart vid första anblicken: vek och ömtålig som vispad grädde döljer han sina känslor bakom överdriven hårdhet, cynism och likgiltighet.
Han säger sig ha prövat allt – alkohol, narkotika. Lagen är inget hinder för honom. Gud tror han inte på. Han hotar att hacka min mejl. Förslag att umgås, spela eller leka ihop bemöter han med en stolt axelryckning. I nästa sekund glömmer han sig, kastar sig in i leken, skrattar så tårarna rinner och kan inte sluta. Och när vi blir ensamma börjar han berätta sin historia för mig, stjälper den ur sig utan några förbehåll, med ett barns förtroende gentemot förste bäste som kommer i dess väg, och visar det någon sorts intresse.
Han säger: ”Jag berättar inte för någon om mig själv. Varför skulle jag det? Ingen skulle förstå.” Och börjar så genast, utan att märka komiken i det, att berätta.
Som hos alla de här pojkarna, är allt i hans liv enkelt och fruktansvärt. En gång körde han moped, drog upp till maxhastigheten och körde på två barn som dök upp från ingenstans i en trång och krokig gränd i centrum av den lilla iranska förstaden där han bodde. De dog av skadorna.
Föräldrarna till de omkomna barnen var de första att hitta honom. Utan ord, i tysthet, blev han bunden likt ett får och kastad på flaket till en pick-up. Repen skar in i handlederna. Bilen körde någonstans, skakande i väggroparna. Någons händer drog honom maskinmässigt av bilen, släpade honom över marken som ett dött ting, och kastade honom på golvet i nån sorts hangar. En viss tid blev han misshandlad. Antagligen skulle han på det viset ha slagits ihjäl, men polisen dök upp. Det räddade hans liv.
Ett par månader i iranskt fängelse. Förmodligen inget paradis, men för mig berättade han ingenting särskilt hemskt. Han var inte straffmyndig, och riskerade därför inte dödsstraff, men något gott att vänta hade han inte.
Utanför fängelset samlade familjen ihop pengar. Huset, som de med svårighet betalat av under många år genom att låna av släktingar och vända på varje öre, såldes. Pengarna räckte till en muta, så grabben kunde släppas mot borgen fram till rättegången. Försatt på fri fot, utnyttjade han den minimala fristen mellan ett fängelsestraff i decennier och döden genom den traditionella och ofrånkomliga hämnden. Fadern och han flydde till Turkiet. Denne planerade att ta honom någonstans i Europa och sen återvända till familjen. Men i Turkiet blev pappan sjuk och dog; sannolikt av hjärt-attack. Vem kan hålla reda på vad de dammiga flyktingarna dör av, där de irrar från ena staden till den andra?
Så är Fathullah ensam. I ryggsäcken – ett sönderslaget liv, den tunga skulden och en familj som varken har hem eller försörjare längre. Framför honom ligger ett antal gränsövergångar, dunkla länder där allt är främmande, och en framtid som tycks mörk och utsiktslös.
”Jag försöker låta bli att tänka på pojkarna jag körde på. Jag orkar inte längre se deras ansikten framför mig.”
Jag betvivlar inte att vargar sliter i hans själ, att där är ödsligt och skrämmande. Han har ingen att dela det med, ingen att berätta för. Inte ens när han är ensam med sig själv, kan han undkomma domen. Eller det han gjort, vad som skett hans närstående, som han inte kan hjälpa nu. Han är ju bara 15 år. En mager, vek pojkspoling som behöver kärlek och uppmärksamhet. Men han har ingen som kan stryka honom över huvudet. Ingen som kan säga: ”Vi älskar dig vad som än händer”. Han sitter i dunklet av dessa ändlösa vinterkvällar och vet inte var han ska göra av sig. Han verkar stickig och överlägsen; har lärt in en uppsyn av att inte behöva någon, för att slippa känna så påtagligt att det är tvärtom, att det inte finns någon i hela världen som intresserar sig för honom.
Jag är en smula rädd för hans förtrolighet. Han är som en tvåveckors valp, redo att äta ur vems hand som helst, som sträcks mot honom. Jag ser det, vill hjälpa honom och dela hans ensamhet. Men jag är rädd att inte leva upp till förväntningarna. Rädd att bli den ende bäraren av hans hemligheter.
Översättning: Maria Zennström