Mord i stället för politik
I ”Rise and kill first” skriver Ronen Bergman om hur Israel utfört riktade mord
Långt före de senaste attackerna i Gaza har Israel utfört riktade mord för att skrämma fiender eller sabotera deras operationer och förehavanden.
Det är mord i stället för politik, mord i stället för att söka en nödvändig men måhända smärtsam lösning på konflikten med palestinierna.
Efter ockupationen 1967 har metoden kommit att användas allt flitigare, och organisationerna som sköter verksamheten är Mossad (utrikes), Shin bet (inrikes) och försvarsmaktens egna organ. Särskilt Mossad har med tiden uppnått en smått mytisk status som högeffektiv och dödlig väktare av landets säkerhet.
I boken Rise and kill first, publicerad 2018 men högaktuell i dessa dagar, försöker den israeliske journalisten Ronen Bergman skriva den definitiva historien om Israels användning av metoden.
I statens unga år handlade det om enstaka personer som skulle mördas eller tillfångatas, får vi veta, och varje dödsdom krävde ett beslut från landets premiärminister.
Målen då liksom nu var militära eller politiska motståndare, men också forskare verksamma inom fiendens försvarsmakter. I sofistikerade operationer mördade man exempelvis högt uppsatta egyptiska och syriska officerare, samt medlemmar i diverse palestinska organisationer.
Misstag har inte saknats. Ibland har fel person mördats, men framför allt har man missbedömt den politiska kontexten. Morden kanske lyckades, men den avsedda effekten slog snarast över i sin motsats.
När Hamas ledare Sheikh Ahmed Yassin (tillsammans med sju andra personer) mördades med hjälp av en drönare 2004, ersattes han till exempel av Khaled Mashal – en man som till skillnad från Yassin inte hade några problem med att ta emot stöd från shiamuslimska Iran.
Därmed fick Hamas nytt andrum, snarare än att kuvas eller splittras. Meshal hade man för övrigt misslyckats med att mörda redan 1997 i Amman, vilket i sin tur ledde till en kris mellan Israel och Jordanien.
Med tiden har Israel också utvecklat ett integrerat system för övervakning och riktade mord i de ockuperade palestinska områdena, innefattande såväl avlyssning som drönare och robotar.
Å ena sidan har man utvecklat vapen med mindre sprängkraft för att döda enskilda personer, men å andra sidan har gruppen av förment legitima mål vuxit – liksom acceptansen för collateral damage: fruar, taxichaufförer, förbipasserande.
Alla partier har också i stort sett gett militären, Mossad och Shin bet fria händer i kampen mot fienden
Ami Ayalon, före detta chef för Shin bet, har hänvisat till Hannah Arendts Den banala ondskan, i den meningen att det institutionella maskineriet dödar för att det kan, och utan att artikulera ett högre politiskt syfte eller konsekvenstänkande.
Förutom ockupationen av palestinska områden är invasionen och ockupationen av Libanon det exempel som tydligast visar hur sammanflätandet av den politiska och militära makten urholkat såväl den politiska kontrollen över våldet som rättsstatens principer.
Här liksom i flera andra fall är det historien om chefer inom militären och underrättelsetjänsterna som ser sig som ofelbara och vägrar låta sig styras av landets valda politiker. I Libanon torterades och avrättades fångar, och civila dödades i bombattentat som sedan skylldes på påhittade terroristorganisationer.
Alla partier har också i stort sett gett militären, Mossad och Shin bet fria händer i kampen mot fienden, varför dessa organisationer i sin tur kan hota med politiskt kaos om deras förehavanden kritiseras eller granskas. Mer än en gång har politikerna backat och begravt rättsliga granskningar av övergrepp.
Israels forne premiärminister Ehud Barak, som ofta figurerar i Bergmans bok, fällde i en intervju det infama uttalandet att Israel är en villa i djungeln, det vill säga en civiliserad (västerländsk) utpost bland (arabiska) vildar.
Bergmans bok ger snarare intrycket att den teknologiskt och militärt överlägsna staten Israel gjort de ockuperade områdena till en safaripark där man relativt riskfritt skjuter av djuren när det passar – allt för att undvika att ta itu med de politiska problem som genererat terrorismen och våldet.
Det är talande att så många av Israels underrättelsechefer anser att landets säkerhetsproblem är politiska snarare än militära.
Detta är dock något de påpekar först efter att de gått i pension.
Rouzbeh Parsi är programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Utrikespolitiska institutet.