Jo, det finns en tredje väg för klimatpolitiken
Marcus Priftis svarar Greider och Landström: Lösningen är varken nedväxt eller tillväxt
Med intresse och frustration läser jag replikskiftet mellan Göran Greider (23/5) och Rasmus Landström (31/5) om grön industrialism, tillväxt och en hållbar framtid. Intresse, för att båda har rätt. Frustration, för att vi inte kommit längre än så här.
Greider har rätt i att exploateringslogiken – det enkelriktade flödet av energi och materia från jordskorpan till soptippen – har nått vägs ände, och att vi riskerar att krascha in i en biofysisk bergvägg om vi fortsätter. Landström har å sin sida rätt i att ”nedväxt” i praktiken nog innebär fattigdom och elände och därför är en föga lockande framtidsvision.
Det är ett faktum att tillväxt alltid inneburit ett ökat fysiskt tryck på planeten. ”Frikoppling”, alltså att världens BNP ökar utan att miljöbelastningen gör det, är än så länge en fantasi. Samtidigt har inget land i världen någonsin gjort slut på vare sig fattigdom eller miljöförstöring utan att också ha en växande ekonomi. Tillväxt var gårdagens bästa lösning på gårdagens största problem.
Nu har vi nya problem. Den gröna industrialismens profeter talar aldrig om de råvaror som krävs för att genomföra deras älskade omställning, men räknar man på det ser man att råvaruförsörjningen riskerar att stjälpa hela programmet. Enligt Världsbanken behövs det 160 miljoner ton råvaror. För vissa metaller måste världsproduktionen mångdubblas.
Men de rika, lättillgängliga fyndigheterna är redan utvunna, och varje ny gruva konkurrerar med livsviktiga behov. Litiumet till elbilsbatterierna utvinns på bekostnad av dricksvattnet i Chile, jordartsmetallerna till vindkraftverken förgiftar enorma arealer jordbruksmark i Kina. Det finns en gräns för hur mycket materia vi kan ta ut ur grenen vi sitter på innan den bryts av. En politisk vision om omställning är inte realistisk utan att ta hänsyn till detta.
Om vi nu är i ett läge då tillväxtfixering leder till en ekologisk undergång och tillväxtmotstånd till en ekonomisk, vore det rimligt att överväga en tredje väg. Ekonomen Kate Raworth kallar den ”tillväxtagnostisk”: en ekonomi som skapar och upprätthåller välstånd inom planetens ramar oavsett om den också innebär tillväxt eller inte. Vi ska alltså inte titta oss blinda på nedväxt eller frikoppling, utan fokusera på de faktiska nyttor som måste skapas.
En fråga som tar oss upp ur 70-talets skyttegravar är denna: Hur får vi ut maximal ekonomisk nytta ur minsta möjliga mängd material?
Då kan teknikoptimisten peka på nanotekniken, som gör det möjligt att ersätta sällsynta material med billiga, förnybara råvaror. (Vad sägs om ett batteri av smörpapper?) Reformisten kan föreslå ett skifte i skattebas från arbete till material- och energiförbrukning, som styr samhället från en linjär ekonomi till en cirkulär. Centralplaneraren kan föreslå en råvaruekonomi baserad på hushållningsprinciper. Och så vidare.
För om många kloka människor skiftar fokus från gårdagens hang-ups till morgondagens ödesfrågor, kommer många kloka idéer att dyka upp. Låt oss fortsätta diskussionen därifrån.
Marcus Priftis är författare och frilansskribent, utkom senast med ”Brytningstid”