Stoppa köpfesten – rädda planeten
Göran Greider om frågan partiledarna duckar för: Dagens kapitalism är inkompatibel med en fungerande biosfär
I tisdags kväll bevittnade jag från en balkong inne i Warner Bros gamla studio i Göteborg valrörelsens första partiledardebatt. Det är den studio där Bingolotto alltid går av stapeln.
För många år sedan var jag där och intervjuade Leif ”Loket” Olsson, en folkhemsikon mitt i konsumismens blixtrande malström, vilket jag inte kunde låta bli att tänka på: Köplustens alla makter var närvarande i lokalen. Märktes det då någon verklig vindkantring eller systemkritiskt extremväder i partiledardebatten? Blev klimatfrågan denna kväll den gamechanger som förändrar valrörelsens karaktär?
Mitt intryck är att sommarens värmebölja, torka och bränder – i Sverige och på norra halvklotet – gjorde något med folk: Även om det njöts av sol och bad kom det något skrämt i många människors ögon denna långa sommar. Men också paralyserat och skuldbemängt: Jag är så liten, så liten inför den enorma kraften i en hel civilisations katastrofala färdriktning.
Konstigt är det inte att klimatfrågan nu flyttat upp några pinnhål i valrörelsen. Det konstiga är att det inte skett för länge sen. I SOM-institutets årliga orosmätningar ligger klimat och miljö i topp över vad människor i allmänhet oroar sig för (flyktingfrågan är långt ner på den listan).
Så har det varit år efter år, men än så länge har denna oro nästan inte alls växlats in i någon politisk valuta. Klimat- och miljöfrågorna skulle från början inte ens vara med i den debatt som Dagens Industri och Expressen ordnade. Varför?
Sverige är en av de värre förbrytarna mot vad forskare benämner de planetära gränserna.
En förklaring är ett starkt drag av självgodhet hos det politiska etablissemanget: Sverige framställs över hela den politiska skalan som ett föregångsland. Att SD då menar att ingen inhemsk klimatpolitik ens behövs förvånar inte. Men även de andra partierna ger oftast den bilden av Sverige: Det är oss omvärlden imponeras av.
Sanningen är bistrare. Sverige är en av de värre förbrytarna mot vad forskare benämner de planetära gränserna. 4,2 jordklot skulle behövas om världen i stort avsatte ett lika stort ekologiskt fotavtryck som Sverige.
Jodå, Sverige är bra på miljöteknik, vi har fått en unik klimatlag och det finns många bra, gröna marknadsinitiativ. Men mycket av de varor som orsakar utsläpp importerar vi från de nyss industrialiserade länderna och Sverige är enligt Världsnaturfonden en av de tio värsta klimatbovarna i världen.
Det där sägs inte av något politiskt parti i valrörelsen. Regeringspartnern Miljöpartiet kan inte gärna säga det, särskilt inte i en valrörelse. Nyliberaler, som i timbroiseringens tidevarv erövrat både partiledarposter (Annie Lööf) och tunga opinionsposter på de stora tidningarna, skulle aldrig drömma om att på minsta sätt ifrågasätta exempelvis den heliga frihandeln. Det är som om den världshandel som sedan femtiotalet mångfaldigats femhundra gånger om inte har det minsta att göra med den växande klimatkrisen och det tilltagande trycket på ekosystemen.
När miljö och klimat reduceras till en fråga om konsumentmakt eller småknuffar mot klimatsmarthet har mänsklighetens största ödesfråga redan stängts in i marknadstänkandet.
Flera borgerliga kulturdebattörer har sedan en tid tillbaka trätt fram som till synes tuffa klimatkämpar. Men jag hör ingen av dem ifrågasätta den moderna kapitalism som så uppenbart är oförenlig med en fungerande biosfär. Jag hör från det hållet inte minsta antydan om att den konsumism som sätter ett allt större ekologiskt fotavtryck måste bekämpas med annat än individuella livsstilsval.
När miljö och klimat reduceras till en fråga om konsumentmakt eller småknuffar mot klimatsmarthet har mänsklighetens största ödesfråga redan stängts in i marknadstänkandet. Men vad som måste till är minskad totalkonsumtion av varor som tär på naturresurser och leder till utsläpp: en jämlikt fördelad materiell standardsänkning.
Ekonomen Robert H Frank har övertygande visat att när de översta skikten i det amerikanska samhället från åttiotalet och framåt ökade sina inkomster så ägnade de sig mer och mer åt statushöjande konsumtion. En liten elit som ensam vältrar sig i lyx är visserligen illa men det stannar inte vid det, ty problemet är detta:
”De rikas ökade konsumtion har ändrat den referensram som format konsumtionsbesluten hos den grupp som befinner sig just nedanför dem. De nästan rika gör alltså även de av med mer pengar, och deras konsumtion har i sin tur ändrat referensramen för andra just nedanför dem, och så vidare, hela vägen nedför inkomststegen.” Längst ner på den stegen sätter de fattigaste ungar, utestängda från köpkarusellen, i sina vansinnesdåd eld på konsumismens symbol nummer ett: Bilar.
Under partiledardebatten i tisdags var skatter en huvudfråga. Men vad ska man säga om det borgerliga medvetandets förmåga att greppa klimatfrågan när Jan Björklund framhärdar i att vilja ta bort värnskatten och höja brytpunkten för statlig inkomstskatt för de översta skikten? Bara det skulle frigöra över tio miljarder i köpkraft för konsumismens rikaste förtrupper. Jag kan knappast komma på någon mer effektiv åtgärd för att späda på den konsumistiska kedjereaktion som Frank talar om. Borgerlighetens grundtanke är förstås att det skulle få fler höginkomsttagare att vilja arbeta mer – det är säkert sant, men det är en arbetslinje som är fullständigt absurd om målet är minskat ekologiskt fotavtryck.
Det går inte att komma ifrån att höjda inkomst- och kapitalskatter troligen är ett av de mest verksamma medlen för att hejda den statusjakt som i sista hand ökar trycket på jordens resurser. I en rapport inför Parismötet 2015 pekade Thomas Piketty på att en global elit på tio procent står för över fyrtio procent av växtgasutsläppen medan de nedersta 50 procenten svarar för 13 procent. Numera vet vi också att skatteparadisen – där den ekonomiska överklassen gömmer pengar – i hög grad göds av och göder miljöförstöringen.
Kapitalismen, som den i dag ser ut, är tveklöst inkompatibel med en fungerande biosfär. I våras gav Romklubben, som 1972 skakade om världen med rapporten Tillväxtens gränser, ut rapporten Come on! Anders Wijkman, en gång påtänkt som påläggskalv till moderatledaren Gösta Bohman, är en av medförfattarna till denna system- och civilisationskritiska skrift. Han hör till de få borgerliga debattörer som vågat ta ett steg utanför boxen: ”den nuvarande krisen är också en kris för den globala kapitalismen” heter det där. Man har till och med modet att ifrågasätta de frihandelsavtal som konsekvent nedprioriterar miljö och klimat.
Omställningsbehoven är gigantiska, artutrotning och temperaturhöjning fortgår, och det är bråttom.
Men svensk politik räds alla systemkritiska frågor. Klimatfrågan måste lösas på många, många olika sätt och också via marknaden. Men utan ett stort mått av direkt planekonomiskt tänkande (vilket inte är detsamma som kommandoekonomi) kommer det inte att gå: Omställningsbehoven är gigantiska, artutrotning och temperaturhöjning fortgår, och det är bråttom. Det värsta är att blockeringarna nästan är patologiska.
I Warner Brosstudion i tisdags hade utfrågaren från Dagens Industri modet att ställa följande fråga: Är inte det ensidiga avbetandet av statsskulden i dag både onödigt och dumt? Jag hoppade till. Plötsligt visade sig en både idépolitisk och praktisk fråga, nämligen denna: Det antikeynesianska bekämpandet av statsskulden frånhänder i dag staten enorma kapitalmängder som skulle kunna gå direkt till helt avgörande investeringar i en grön omställning av hela samhället. Stefan Löfven avfärdade frågan. De andra tror jag inte sa någonting. Ingen förmådde ta in den och den föll tyst mot den stora bingohallens golv.