Så dags att ta avstånd NU
Göran Sommardal om de intellektuella som nyss hyllade Kulturprofilen
Eftersom gnistorna från den så kallade Kulturprofilens härjningar NU fås att framstå som att de hotar att sticka hela Svenska Akademien i brand, gäller det för medier som rapporterar om branden att själva markera brandsäkert avstånd.
Då gäller det att NU få det att framstå som att Svenska Akademien i första hand sysslat med att ekonomiskt stödja sexuella trakasserier i Nobelprisklass på härför särskilt gynnad källarklubb, och som närmast enda prioriterad bisyssla inte delat ut Nobelpriset i litteratur till kvinnor.
Genom att hänvisa till det förvisso illa kontrollerade, och möjligen med jävaktighet, beslutade bidraget till den verksamhet som Kulturprofilen bedrivit, bör man så långt det är möjligt få det att framstå som att detta vore den enda verksamhet som Akademien understödjer. Alternativt att också bidragen till exempelvis Stockholms internationella poesifestival och FSL forskarseminarium slussas ut via sexualbrottsförbrytare.
Men framför allt att glömma allting annat. Detta görs genom att häckla Akademiens ledamöter för att vara som en samling upphöjda och uppblåsta, förgubbade, alternativt förgummade, halvgudar. Ändå är det ju vardagsmat för varje religionssociologisk ettagluttare att gudar såväl som halvgudar inte skapar sig själv – sui generis – vad än de själva eller deras proselyter bedyrar. De skapas av sina trogna tillbedjare.
Och var hittar vi då dessa tillbedjare, låt oss säga de senaste 20 åren? Team Wiman-Schottenius är en bra utgångspunkt för en sådan undersökning. De två har varit kulturchefer i olika skov på Expressen och Dagens Nyheter, Maria Schottenius enkannerligen chef på Expressen då den första artikeln (1997) som avslöjade missförhållandena runt verksamheten på Källarklubben publicerades.
I decennier sedan dess har DN:s kultursida solat sig i glansen av sina medarbetande akademiledamöter, vars medarbetarskap alltid har utmärkts med den ”höga” tillhörigheten – Per Wästberg, Horace Engdahl, Anders Olsson, Peter Englund, Sara Danius (alla för den delen förträffliga skribenter).
Nu är det, emellertid, lämpligt dags att kräva halvgudarnas avgång och utfärda en skarp uppmaning att avskaffa det livslånga medlemskapet som ligger bakom ”den mytologiserade självbild” som anfäktar vissa av ledamöterna.
Hemmakärt citerar Björn Wiman (DN 3 dec) Akademihataren Olof Lagercrantz för att hitta en ”polemisk ingång” till sin krönika. Han glömmer att nämna att denne erhöll Bellmanpriset 1957, vilket han inte tackade nej till. Möjligen hade han hoppats på mer.
”I decennier sedan dess har DN:s kultursida solat sig i glansen av sina medarbetande akademiledamöter”
Att hur som helst begagna den briljante, men notoriskt koleriske och omdömeslöse Lagercrantz som ”sakligt” slagträ mot Svenska Akademien förefaller vara ett dödfött strategem. Att använda den villige fanbäraren åt författarplågaren Mao Zedong som murbräcka mot vad denne såg som en förhatligt ointagbar bastion i grosshandlarlandet Sverige är knappast ägnat att inhösta några mer bestående applåder.
Lyssna i stället på det här. Maria Schottenius skriver den 31 oktober 2005, att ”Utan kulturprofilen och hans hustru skulle svenskt kulturliv lidit av kraftiga bristsjukdomar. Medalj.” Eller läs Bo Madestrands hyllande intervju i DN 16 juli 2007, tio år efter Expressen-varningen. Och fortsätt gärna läsa raddan av berömmande artiklar under åren.
Och visst har Källarklubben tillhandahållit kultur i svensk Nobelprisklass, om än emellanåt en smula fisförnäm i mina ögon. Detta måste gå att säga, utan att man för ett ögonblick glömmer hur denna ansamling av kulturellt kapital har använts för vederstyggliga ändamål, vilket Matilda Gustavssons reportage i DN otvivelaktigt visar.
Att tidningar som likt Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter i dag är upprörda över att ingenting har gjorts och avslöjats och fördömts för länge sedan, trots att de själva ända fram till NU utan invändningar prisat Kulturprofilen och verksamheten i Källarklubben, framstår inte som resultat av någon klädsammare blygsamhet.
Att nu fortsätta att bygga på dessa anklagelser som Claes Sandgren gör i sin debattartikel i DN (29 nov): ”Vänskapskorruption är ett svårfångat begrepp. Men ledamöternas belöningar av varandra med priser kan hänföras hit.” Utan att låta sig störa av sakförhållandet att Akademien alltsedan 2002 som resultatet av ett principbeslut inte längre delar ut några som helst priser och belöningar till de egna medlemmarna.
Det är förvisso sant att under tidigare decennier, allra värst under 1940-, 50- och 60-talen, kunde exempelvis en belöning som Bellmanpriset tidvis te sig som en intern poetisk skuldsaneringshistoria, med samma akademiledamöter vid pengakranen gång efter annan. Alla framstående poeter, men ändå: dålig smak i munnen. Och det är ju precis denna praxis som kritiserats och övergetts, under Horace Engdahls tid som ständig sekretare.
En annan strategi för att ”komma åt” Svenska Akademien är att kolossalt överdriva dess kulturpolitiska betydelse. Det är vad Ingrid Elam gör i Kulturnytt (7 dec): ”Genom hur man delar ut pengar har man indirekt ett stort inflytande över vad det är för slags litteratur som premieras och styr därmed också indirekt utvecklingen av det skönlitterära fältet.” Ergo, Augustprisets 100 tuss är en droppe i havet jämfört med Akademiens 6 miljoner.
”Dessbättre är den svenska litteraturens finansiering numera oberoende av Svenska Akademien”, som Sigrid Combüchen konstaterar i SvD (4 dec). ”Numera”, och sedan åtskilliga decennier frestas jag tillägga. Ty som alla verksamma författare vet är Akademiens 6 miljoner blott en skopa i sjön jämfört med Författarfondens 90 miljoner. Och där tillföll i år mer än hälften av årets stipendier och bidrag kvinnliga medlemmar av upphovsrättsorganisationerna, det vill säga författare, översättare, tecknare och fotografer.
Denna jämlikhet, som inte gäller ”bara” mellan män och kvinnor, utan också genrevis, har uppnåtts utan kvotering, utan politisk påtryckning, utan utomstående lobbying, men givetvis inte utan kamp och inre stridigheter. Upphovsrättsorganisationerna och deras medlemmar har, hör och häpna, gjort det själva.
Det gudomliga åtgärdspaket som i Åsiktandets gröna skogar föreställs kunna omgöra Svenska Akademien till en någorlunda korrekt hanterbar tingest kan bäst sammanfattas i: professionalisering. Bortsett från den skorrande efterklangen av ”popularisering”, till och med ”kommersialisering”, som vidlåder detta glada tillrop, så har jag själv svårt att se den verksamhet som Akademien bedriver vad beträffar research och litteraturbedömning som oprofessionell.
Här är Nobelbiblioteket motor i maskineriet och så har vi det kontinuerliga arbetet med den stora Ordboken och Ordlistan (SAOB & SAOL); allt annat än oprofessionella verksamheter. Och vilken svensk kulturredaktion är beredd att mäta sin litteraturkritiska och litteraturkunskapliga kompetens med den som finns samlad hos Akademien? Jag ber om handuppräckning.
”Och visst har Källarklubben tillhandahållit kultur i svensk Nobelprisklass, om än emellanåt en smula fisförnäm i mina ögon”
Inte heller Combüchens sympatiska förslag till tidsbegränsade mandatperioder förefaller, när man drar tanken till sin spets, särskilt företroendeingivande. Vad som fungerar utmärkt beträffande Författarfonden, har ju sin grund i att dess styrelseledamöter tillsätts av demokratiska församlingar som utgörs av de litterära och konstnärliga yrkesutövare som har rätt att uppbära biblioteksersättning.
Tillsättningen av Akademiens aderton måste ju hur som helst konstrueras som en odemokratisk process. Okej, för att avskaffa det ovillkorliga livstidsförordnandet, och låta folk avgå, som i Samfundet De Nio. Men ett rotationssystem för mandat, oavsett om det manövrerades inifrån eller (värre) utifrån, skulle med nödvändighet skapa fler problem än det löste. Då föredrar jag, tills vidare, den oförskämda elitismen i det nuvarande systemet.
Och med sin nuvarande besättning, i synnerhet om man ser till de senast invalda i församlingen – Tomas Riad, Sara Danius, Klas Östergren, Sara Stridsberg och Jayne Svenungsson – tror jag att Svenska Akademien har goda förutsättningar att lösa sina kriser. Och sannolikt bra mycket bättre än många mediehus, statliga kulturinstitutioner, bankdirektioner och public serviceorganisationer.
Jag kunde dock önska mig en så pass nerskruvad frack- och klacknivå att en oumbärlig kandidat som Lotta Lotass kunde känna sig välkommen att delta i Akademiens arbete. För övrigt vill jag gärna behålla den svarta granit som opakt omger De aderton, för att kunna se fram emot att först femtio år på efterkälken avläsa den black box, där det mesta finns nerskrivet. De omedelbara resultaten av Akademiens arbete offentliggörs ju oavlåtligt.