Oftast optimist, men alltid stilist
Göran Sommardal minns Anders Ehnmark
Jag minns hur Jan Myrdal en gång, med en droppe missunnsamhet, beskrev Anders Ehnmarks personliga framfart på 50-talet som att Ehnmark alltid hade de snabbaste bilarna och de häftigaste brudarna och skrev i Expressen. Rätt snart skulle han också sälla sig till den tidens typiska författarresenärer, även om han till skillnad från sådana som Folke Isaksson, Sara Lidman, Sven och Cecilia Lindqvist och Sun Axelsson började på tidningssidorna och därifrån, som Myrdal och Sture Källberg, gick vidare till andra litterära former, utan att för den skull någonsin överge journalistiken.
Han besökte och beskrev en hel del av de platser som det var viktigt att besöka: Cuba, Guinea-Bissau, det röda Italien. Och i början av 70-talet drog Annika Hagström och Ehnmark till Norrbotten och började skriva för Norrskensflamman. Det betydde inte att han "övergav" Afrika och Italien, men som simmare, vilket han gärna framhöll att han varit, dök han ner i historien: Machiavelli, Tocqueville, Gramsci. Därifrån utvecklade han essäistik om demokratin och den politiska kampen. I den diskussionen var han alltid mån om att skilja på frihet och befrielse, som en nödvändig distinktion mellan absolutistisk ideologi och politisk historia.
Men Ehnmark odlade också en bestående hatkärlek till det mediala. I romanen Karamellkoket låter han kvällstidningsvärlden ta emot några rejäla, kärleksfulla uppercuts. Och med åren blev han alltmer skeptisk inför mediernas roll som världsbildare, och i Frihetens rike från 2001 problematiserar han – med en diskursanalys à la Foucault – hur nyhetisering av verkligheten lika ofta innebär att "vi" utesluter som "vi" rapporterar.
Två saker till: Ehnmark var mestadels optimist, och alltid stilist.