Ta ansvar för Thielska – nu
Sätt konsten i fokus - inte sponsorerna
Att Therese Bohman uppmärksammar den skandalösa nyordningen på Thielska Galleriet är välkommet. Men hennes resonemang lämnar en del att önska. Problemet är inte anpassningen av Thielska till en samtid som Bohman råkar ogilla, utan den korttänkta marknadsanpassning som nu följer på tillsättningen av en tillförordnad chef utan kompetens för uppdraget.
Jag var på öppningen. I sitt invigningstal betonade Andreas Brändström att han saknar både kunskap och erfarenhet av att driva en institution, och dessutom är helt ignorant kring Thielskas historia och särart. Vad har han då haft i styrelsen att göra, kan man undra. Men det säger antagligen en del om lämpligheten hos den styrelse, som först anställde en chef som ångrade sig redan efter ett halvår, för att därefter tillsätta sin egen vice ordförande på en position som han tidigare ansetts ha otillräckliga kvalifikationer för (jo, Brändström sökte tjänsten redan vid det första tillfället).
Problemet med Sophie Totties utställning är inte bara att den är till salu, utan att Brändström i egenskap av gallerist har, eller har haft, ekonomiskt intresse i hennes konstnärskap. Men än mer oroande är att grunderna för de utställningar som planeras inte är konstnärliga, utan framförallt handlar om att få nya sponsorer. Även detta enligt hans egen utsago.
På Thielska samlas något av det bästa av nationalromantikens målarkonst, allmänt sedd som en guldålder i den svenska konsthistorien. Men galleriets bevarande är inte den kulturkonservativa angelägenhet som Bohman vill göra den till. För om gårdagens ansedda mästerverk kan behandlas så respektlöst, vad säger det om hur konsten värderas i dag? När Ernest Thiel stod på ruinens brant tog staten över ansvaret för hans livsverk. Därmed följde ett ansvar som det är dags för regering och kulturdepartement att ta på allvar.