Därför är SVT:s nya åsiktssatsning en farlig idé
Petter Larsson om ’Sverige möts’ – en högerradikal dröm
I förra veckan (18 sep) fick SVT:s programdirektör Jan Helin i en intervju i Dagens Nyheter förklara sig kring den nya satsningen Sverige möts, där tanken är att föra samman personer med diametralt olika åsikter i värderingsfrågor – invandring, vargjakt, feminism med mera – och låta dem samtala.
”Vad tänker du är viktigt när man gör journalistik där motsatta åsikter står i centrum och ibland inte fakta?”, frågade reportern.
”Att man faktiskt lyfter fram fakta i de här frågorna. Att man anstränger sig journalistiskt för att vara väldigt korrekt, men också försöker ge fler perspektiv på en kontroversiell fråga. Men med det absoluta kravet att det måste vara faktabaserat”, svarar Jan Helin.
Det lät ju ändå lite betryggande. Om vi inte redan hade fått ett smakprov.
Som första och hittills enda exempel intervjuade SVT (17 sep) en man som inte bara, vilket redan lyfts fram i debatten, utstött grova okvädningsord mot kända politiker. Enligt hans egen FB-sida tycks han också tro på Eurabia-myten om att europeiska politiker skulle ha slutit avtal med arabländerna om att arabisera eller islamisera Europa i utbyte mot olja. Han uppmanar också folk att läsa in sig på den så kallade Kalergi-planen. Det är en antisemitiskt färgad konspirationsidé som sprids av högerextremister om hur det finns en EU-plan på att förinta nationalstaterna och blanda deras befolkningar (hu!).
I SVT får mannen gnöla om problemet med ”brunsmetning”, som han tycker står i vägen för att prata om ”sakfrågor”.
Eurabia, får man anta. Som grädde på moset, men förstås inte av samma dignitet, påstod dessutom SVT:s egen reporter att tilliten mellan människor och till institutioner har minskat.
I själva verket litar 55–60 procent av folket mycket på andra människor. Bara 10–12 procent är ”låglitare”. År efter år, 1996–2017, är det samma siffror, enligt SOM-undersökningarna.
Förtroendet för institutioner varierar mer mellan åren – delvis beroende på vad som skildras i medierna – men det är svårt att peka på någon allmänt fallande tendens. Faktabaserat värre.
Ändå är det inte detta lilla haveri som stör mig mest med SVT:s satsning. Både Jan Helin och programmets ansvariga utgivare Eva Landahl säger att det självklart inte handlar om att någon ska förmås att byta åsikt. Ändå verkar själva idén just vara att när människor möts öga mot öga, så ska den politiska polariseringen minska.
”Numer väldokumenterade konsekvenser av sociala mediers teknologi och effektsökande influencers gör att debattfrågor lätt drivs upp i känslobaserade tonlägen där ytterligheter exponeras på ett sätt som många människor inte känner igen sig i. I verkligheten befinner sig de flesta någonstans med åsikter mellan ytterligheterna och vill prata om saken”, tror Helin.
”Vi tror att det kan hända något spännande i en diskussion där man tycker olika om man faktiskt möts”, säger Landahl.
SVT intervjuar också statsvetaren Henric Oscarsson som säger att ”Det behöver inte betyda att man ska byta åsikt och vara överens utan att man hittar en gemensam grund för en lösning”.
Medan SVT:s kommentator Mats Knutson, i en lite motvillig text känns det som, menar att om polariseringen tilltar, så försvåras beslut över blockgränserna och tilltron till det demokratiska systemet kan hotas.
Sammantaget ger det alltså följande bild: politisk polarisering är farligt. Men om vi pratar med varandra så kan vi kanske närma oss varandra och polariseringen minska. Och det ska SVT nu se till.
Det är en farlig idé, särskilt när den som nu initieras ovanifrån, som faktiskt tangerar den högerradikala drömmen om att ena ett splittrat folk i en politisk harmoni, där konflikter och åsiktspluralism undertrycks.
Men förmodligen är det väl mer Habermas-influerade demokratiidéer om dialogens betydelse som spökar, där förnuftiga människor förväntas kunna resonera sig fram till beslut för ”det allmännas” bästa.
Den som tror det har inte förstått vare sig politikens väsen, eller den pluralistiska demokratins storhet.
Politik handlar inte om att komma överens om bästa tekniska lösningar på problem vi redan är ense om. Vilka problem vi ser och hur de och deras lösningar formuleras är alltid en fråga om makt. Politik handlar om konflikt mellan olika grupper som kämpar om sådan makt. Dessa grupper är aldrig naturgivna, utan formeras (eller formeras inte) kring de konfliktlinjer som faktiskt finns i samhället: rasister mot antirasister, miljökämpar mot tillväxtivrare, arbetare mot kapitalister.
Demokratin är ett system för att hantera sådana motsättningar. Men inte på så vis att vi nödvändigtvis ska ”komma överens” eller ens ”närma oss varandra”, utan genom att vi besegrar varandra med röstsedlar och inte med gevär.
Kompromisser görs naturligtvis efter de maktförhållanden som råder. Men att partier, rörelser och individer redan på förhand, i valbåset, i debatterna, skulle moderera sina ideologiska övertygelser efter motståndarens önskan vore för-ödande för en levande politisk kamp.
Demokratin är en konflikthantering utan slut, men en som erkänner och inte räds de konflikter som är dess livsluft.
Vi har i dag en högerextrem rörelse som hotar, misshandlar och mördar folk.
Vi har högerradikaler som vill inskränka aborträtten, förbjuda kommunala regnbågsflaggor, avskaffa asylrätten och helst förmå många av mina vänner och bekanta att ”återvandra” till sina ”hemländer”.
Varför i hela fridens namn skulle jag söka samförstånd med dem? Mötas halvvägs, kanske, och bara sälja några få sjukhus, bara avskaffa asylrätten för vissa länder, eller hissa regnbågsflaggor på halv stång?
Vi har nyliberaler av olika partibeteckning som undergräver strejkrätten, privatiserar välfärdsstaten och försöker sänka våra löner.
Och vi har en massa människor som önskar raka motsatsen. Men nu vill SVT gripa in för att skapa konsensus för husfridens skull? Få oss att förstå varandras ståndpunkter och söka gemensam grund?
Varför i hela fridens namn skulle jag söka samförstånd med dem? Mötas halvvägs, kanske, och bara sälja några få sjukhus, bara avskaffa asylrätten för vissa länder, eller hissa regnbågsflaggor på halv stång? Visst, jag medger gärna att jag blir ledsen och arg när folk jag trodde jag delade världsbild med plötsligt blir politiska motståndare. Vi som hade det så trevligt! Och även jag kan bli förskräckt av hatbreven, tonfallen på sociala medier, det vardagliga skitsnacket om invandrare som förvandlats till ett helt normalt samtalsämne.
Men man kan bli blind för sin egen tid. Så lek gärna med tanken att SVT (eller något annat statsnära organ) hade agerat på samma konsensusskapande sätt när arbetarrörelsen drev igenom rösträtt och strejkrätt eller när feminismen eller hbtq-rörelsen formerades.
Nja, alltså, det är nog bäst vi låter homo-hatarna träffa lite homoaktivister och diktaturkramarna snacka ihop sig med rösträttsivrarna, så att den farliga ”polariseringen” mellan demokrater och antidemokrater kan minska.
Jag sätter på Woody Guthrie. You will never find peace with these fascists. You will never find friends such as we.