”Magnus Bergh får mig att skrika”
Carl-Michael Edenborg omskakad av nya essän om Peter Weiss
I sin nya essä Peter Weiss stora dröm tycks Magnus Bergh säga till läsaren: fatta min hand, nu störtar vi oss ned i dessa texters avgrund utan fallskärm!
De flesta av oss läser böcker från första till sista sidan, med ett antal pauser. Det är vad som skulle kunna kallas en linjär läsning. Men det finns andra möjligheter. Särskilt när du har tillgång till ett helt författarskap: då kan du börja ägna dig åt en ickelinjär läsning.
I en ickelinjär läsning, som Magnus Berghs, kan du dyka in och ut i materialet som en sjöfågel, än här, än där, försvinna ned under ytan och komma upp någon annanstans, ur en annan roman, eller film, eller artikel, med ett byte i munnen.
Peter Weiss skulle kunna kallas för en svensk författare, men han är betydligt mer känd i sitt första hemland Tyskland, där hyllmetrar med studier och samlingar av brevväxlingar och anteckningar ges ut. Även i Sverige kommer en och annan avhandling och studie, men de tycks sedvanligt inte nå ut till läsarna.
Weiss har här blivit en av dem som det finns mer att läsa om än av. Hans böcker måste du leta efter på antikvariat, någon svensk klassiker har han inte blivit.
En av dem som gjort sitt bästa för att ändra detta är Bonnierförläggaren Magnus Bergh. Han har en över trettio år lång affär med Weiss författarskap. Han intervjuade honom före hans död. Han har författat en ”studiehandledning” till storverket Motståndets estetik. För femton år sedan kom den längre essän Mörkrets litteratur.
Den finns en tidigare och en senare Peter Weiss. Den yngre var starkt påverkad av surrealismen, den senare proklamerade sig som antiborgerlig och ville skriva engagerat. Det var han som skrev klassiker som Marat/Sade och just Motståndets estetik. Och det var den sene Weiss som fick Olof Lagercrantz att i sitt begravningstal 1982 kalla Weiss för ”en advokat för mördade och förslavade miljoner”.
Magnus Bergh menar dock att även den senare Weiss texter i grunden följer en surrealistisk linje. Liksom Bergh själv vill jag tillägga: essäns logik styrs av ett fritt flanerande och en ofta bisarr drömlogik som kretsar kring de tre föremålen rosen, lejonet och kristallen.
De fem avsnitten i essän vindlar mellan diskussioner om sådant som tysk efterkrigslitteratur, samlande, njurstenar, listor, situationism och Artur Lundkvist. Texten är garanterat icke publikfriande. Men dess svårigheter och överraskningar utgör också dess sprängvärde.
Att Bergh vill lyfta fram det mer subjektivistiska i Weiss texter och tona ned det uppenbart politiska, innebär inte nödvändigtvis att hans egen studie är opolitisk. Det rör sig bara om en annan sorts politik. Magnus Bergh följer även han en ”motståndets estetik”, där det onyttiga och omöjliga fungerar som en sorts militant humanistiskt uppror mot en instrumentell och konsumistisk epok.
Ett uttryck för denna kamp är hans essäs längd. När jag kom till sidan 90 hörde jag mig själv häpet, kanske besviket, utropa: ”är den redan slut?!”
Upplevelsen var som en motsvarighet till den lacanska psykoanalysens berömda förtidiga avbrott av terapisessionerna som lämnar patienten i ett tillstånd av kris och förhoppningsvis uppvaknande. Det är inte ofta essäläsning gör mig så omskakad att jag skriker.
Efter detta avbrott har Bergh placerat en fyrtio sidor lång samling av kommentarer, bilder och tillägg, en sorts förvuxen notapparat till essän.
Denna märkliga avdelning, rikligt illustrerad, får mig att tänka på Peter Cornells underbara Paradisets vägar: noter till ett förlorat manuskript från 1987 - en samling spretiga fotnoter till en ickeexisterande text.
I dessa fritt forsande stycken rättar Bergh till exempel rena felaktigheter i sin essä, som längden på manuskriptet till Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom. Sådana bisarra detaljer fungerar som patafysiska spottloskor i det instrumentella snusförnuftets ansikte. Och de öppnar läsaren för mysteriet.
Detta mysterium, omöjligt att artikulera annat än via omvägar, antyds konstant i den här boken. Magnus Bergh framstår som en postmodern kabbalist som i den allvarliga leken med texten närmar sig tillvarons hemligheter. Borges uppfattning om litteraturens labyrintiska, övertidsliga karaktär präglar hans undersökning.
Magnus Bergh följer som en metafysisk spårhund hungrigt sina egna hugskott, hemfaller skamlöst åt tolkningsdelirier, tar varje korrespondens på allvar. Det är hänsynslöst nördigt. Det är rent av våldsamt och kan leda till ett uppvaknande.
Avslutningen är en tre sidor lång utläggning om användningen av ordet ”skulle” i meningarna som avslutar både Berghs egen essä och Motståndets estetik. Så tråcklas till slut Berghs text obönhörligt samman med Weiss, i en nästan erotisk lek som kämpar för att befria sig från dödens klor.
