Kultur i gyllene bur
Po Tidholm blir obekväm i Umeås nya palats för de sköna konsterna
Umeå är i själva verket ett enda stort experiment. För inte så länge sedan en generisk svensk småstad, nu ett slags Norrlands Dubai där himlen skyms av kranar och hotellbyggena reser sig över den flacka västerbottniska horisontlinjen.
Det är inte alltid strukturer framträder för blotta ögat, men när man närmar sig Umeå från inlandet visualiseras centrum/periferi-konflikten. Någon mil utanför Umeå får man ett hus för 200 000 kronor. I centrala stan kostar motsvarande yta lika mycket som en villa i Enskede; kring sex miljoner ungefär.
Norrlänningarna är ett folk som inte räds avstånd och pendling, men nu handlar det om något annat. Här finns människor som är beredda att betala för att vara i mitten, för numera finns en sådan norm. Men den har inte bara uppstått, den har uppfunnits och medvetet kultiverats.
Det moderna Umeå är en stad modellerad efter den amerikanska professorn Richard Floridas idéer om de kreativa klassernas betydelse för näringslivet. I Västerbotten satsas på kultur för att skynda på tillväxten. Här är centralisering ett mål i sig.
Jag kommer förstås med den njugga, kulturkritiska bilden. Det finns också en annan bild. För om man råkar tillhöra den kreativa klassen framstår Umeå som en generös plats, full av sådant den moderna människan vill ha; shopping, måltidsupplevelser, hotelldesign och kvalitativa kulturupplevelser.
Förra helgen invigdes Väven, Umeås nya kulturhus. Som ett gigantiskt postmodernt kryssningsfartyg har det lagt sig vid älven. Fasaden består av böljande linjer av bländvit metall och dova glaspartier, hörnen är rundade och strukturen kränger sig runt de gamla byggnaderna på platsen. White arkitekter har ritat, tillsammans med norska Snøhetta. Kulturhuset är integrerat med två hotell och alltihop knyts ihop med en inglasad piazza där man kan checka in, läsa låneböcker och äta importerade ostar medan man planerar sin kulturupplevelse.
Precis så här ser drömmen om samtiden ut; som en spegling av den kreativa människans självbild. Allting stavas flexibilitet. Gränserna mellan det offentliga och privata upphör, både i fråga om personlig integritet och samhällsbyggande. Arbete och fritid glider ihop. Välfärd och vinstintressen sägs vara samma sak.
Kulturhuvudstadsåret 2014 pågår fortfarande och ute i Rådhusparken sker den sista årstidsinvigningen. Kommunens förskolebarn har gjort tusen ljuslyktor som glimmar under träden. Eldar brinner och en DJ spelar missklädsam r’n’b från en scen. Snart är året till ända.
De nöjda talar om ett år av intensiva kulturupplevelser och prisad platsmarknadsföring, de ständigt skeptiska om ett år då Umeås kulturutövare kidnappats av de styrandes i syfte att ordna en ”kulturdriven tillväxt”. De verkliga vinnarna kanske är samerna. I den ursprungliga ansökan fanns de knappt med men lyftes in på uppmaning av det EU-utskott som avgör vilka städer som kommer ifråga.
Från att ha varit osynliggjorda har samerna fått ta plats i staden, vid de åtta årstidsinvigningar som delat upp verksamhetsåret, och i programmet. Samerna har medvetet använt sin position för att prata markfrågor och gruvor, men också lånat sig till mindre lyckade spektakel. Som själva invigningen när året inleddes, där det jojkades och spelades trolltrumma på Umeälvens is, i regi av en tysk eventbyrå vars CV bestod av lasershower och BMW-lanseringar.
Men nu väller Umeåborna in i denna enorma byggnad med sina barnvagnar och täckjackor och tar den i besittning. Vävens två nedre våningar består av ett nytt och luftigt stadsbibliotek, en konsthall och ett Kvinnohistoriskt museum. Det sistnämnda är resultatet av kohandel mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och beskrivs under invigningen som en seger för både det avgående vänsterpartistiska kommunalrådet och för feminismen.
I ett stort mörkt rum finns basutställningen Rötter där besökaren vandrar mellan färgglada trädstammar och stannar upp vid flimrande tv-skärmar där skådespelare i djurmasker problematiserar könsroller och maktordning. Stämningen är förtätad och gestaltningen rätt intressant, men resonemangen känns oroväckande basala. Den första tillfälliga utställningen handlar om tanter och består framför allt av en mängd planscher med diktfragment och påståenden. Allt har producerats fort och kan göras bättre. Det viktiga är dock att museet faktiskt finns, och kan bli en plats där något betydelsefullt så småningom kan hända.
Och så kanske det är med kulturhus överlag, att de mest av allt är en infrastruktur. Men då kan det vara vettigt att titta på hur infrastrukturen ser ut.
Längs älven växer ett nytt stråk fram, resultatet av en vision om ”staden mellan broarna”. Här ska Umeåborna röra sig mellan kulturhuset och Bildmuseet längs en ambitiös och high line-inspirerad strandpromenad. Utformningen har överlag inte särskilt mycket att göra med lokala byggnadstraditioner, snarare anknyter den till de generiska medelklassmiljöer som präglar moderna städer i hela västvärlden.
Vävens bortre del inrymmer en ny stor scen, en bio och ytterligare ett kafé. Det finns gott om ytor och gott om möjligheter, men bland Umeås kulturutövare är farhågorna större än entusiasmen. Den allmänna rädslan handlar om att kommunen inte kommer ha råd att betala både lokalhyror och verksamhetsbidrag.
Själv kan jag också se en annan risk.
När kulturen blir ett verktyg för politiska visioner, vilket den allt som oftast blivit de senaste tjugo åren, krymper givetvis det konstnärliga utrymmet. Det är inget konstigt med det. Men här har vi också att göra med en i någon mån krävande estetisk inramning: I Vävens ljusa, glänsande miljöer kan det som avviker bli fult, skrikigt och yvigt. Här blir amatören klumpig och protestkulturen opassande, här censurerar utövaren sig själv för att leva upp till miljön och estetikens inneboende förväntningar. Väven känns lite som en stramt inredd restaurang där man blir självmedveten, rädd för att prata högt och inte riktigt vet var man ska göra av händerna.
Så går gentrifieringen av kulturen till.
Det har varit ett stökigt år i Umeå. För det ligger i också i stadens natur att man protesterar. Det har man alltid gjort. Vid varje steg i stadens utveckling har det fötts en ny proteströrelse, så också denna gång. Omstöpningen av staden har triggat en antikapitalistisk gräsrotsrörelse och en rätt stormig debatt om det offentliga rummet. I somras ockuperades ett gammalt lokstall och på bara några veckor hade ideella krafter byggt om verkstadslokalerna till ett alternativt kulturhus.
Men det speciella med Umeås dynamik är också att alternativen mycket snabbt blir en del av det offentliga utbudet. Hardcorescenen som en gång uppstod i protest mot etablissemanget blev snart en tillgång i stadens berättelse om sig själv. Husockupanterna kom tillfälligt av sig i sin ilska när de snopet nog fick hyra lokstallet för en krona om året. Och när en kulturförening ville anordna ett provokativt motkultursarrangemang i det nya kulturhuset blev det istället Vävens första stora kommersiella framgång.
För i slutändan är både den offentligt understödda kulturkonsumtionen och den mer ideella motkulturen del av samma medelklasskultur. Den ena legitimerar den andra, i en evig växelverkan.
Industriarbetaren från Holmsund är däremot sannolikt lika alienerad inför båda yttringarna. Men så tillhör han inte heller målgruppen i Richard Floridas experimentstad.
