Kulturens julkalender: Tomtetider
Aftonbladets medarbetare räknar ner mot jul
DEL 24 EVA FRANCHELL: Skål, tomtemor
Det är julafton och tomtemor famlar efter flaskan. Glögg, julsnaps, det mesta går ner i en kvinna på gränsen till sammanbrott. Det är glittrets trådar som snärjer henne, hyacinternas doft som kväver henne. Det är det jävla julmusiken på repeat som framkallar attackerna.
Det må vara tomten som symboliserar julen, men det är tomtemor som har gjort den. Lagom till julafton är hon helt slut.
Under hela december har tomtegubbar kammat sina skägg på denna kultursida. De har tänkt stora och goda tomtetankar medan tomtemor legat på knä och såpat golvet runt deras fötter. Det finns inget som såpdoft till jul, tycker gubbarna. De kan tacka tomtemor för alla dessa dofter. Det är hon som har bakat, kokat och knäckat, som har fyllt deras hem med saffran och kanel. Till sent på kvällen har hon strukit nisselinnen, slagit in klappar och trasslat ut julljus, men när tomtefar till slut reser sig ur soffan för att sätta spiran på toppen, då är det droppen. Då går tomtemor ut och gråter. Inte vet hon att hon delar sitt öde med så många kvinnor i Sverige.
Var tredje kvinna känner julstress, det är lika många som stressar så mycket att de riskerar sjukdom. Hälften av alla sjukskrivna kvinnor känner sig precis som tomtemor. Så från och med i dag är det tomtefar som får ta över.
God jul, tomtemor. Från och med i dag är soffan din, luta dig tillbaka och häll upp ett glas. Det har du förtjänat.
Eva Franchell
DEL 23 INGA-LINA LINDQVIST: Tomten från dödsriket
Ryska Farfar Frost ser ut som en amerikansk läskedryckstomte. Eftersom ryssar firar jul och nyår enligt både den julianska och den gregorianska kalendern har Frost förlängd arbetssäsong jämfört med sin västerländska kollega och måste ta hjälp av Snöflickan som assisterar under ändlösa firmafester och barnkalas.
Första gången radarparet syntes tillsammans i modern tid var i Moskva 1937, Stalinterrorns fruktansfyllda år. Regimen hade bestämt sig för att ta julfirandet till nåder igen efter en tid av totalförbud mot granar, tomtar, klappar och annat kapitalistiskt bjäfs.
Men Farfar Frost och Snöflickan har en betydligt mer uråldrig innebörd.
Vladimir Propp var sovjetisk litteraturvetare, känd för sina analyser av ryska folksagor. I verket The historical roots of the wonder tale gör han troligt att Frost inte är en godmodig gubbe utan en manlig inkarnation av dödsrikets härskarinna Baba Jaga.
Snöflickan är ett av alla de barn som i sagorna tvingas lämna sitt hem för att genomgå en initiationsrit, fylld av farliga utmaningar. Efter att framgångsrikt ha passerat dödsriket återvänder hon till samhället för att delta fullt ut i arbete och fortplantning.
Uttrycket ”julens prövningar” fylls onekligen av en ny innebörd.
Inga-Lina Lindqvist
DEL 22 MARTIN SCHORI: Tomten har dragits in i kulturkriget
En bortklippt Disney-figur. En kvinna med slöja i Ica:s julkalender. Kulturjulbråken är lika återkommande i tyckonomins tidevarv som en förkylning på semestern.
Som med mycket annat i vårt samhälle var det USA som började. Där har ”kriget mot julen” rasat i decennier, i alla fall enligt konservativa debattörer. Att politiker och butiker bytt ut det traditionella ”merry christmas” mot det mer generella ”happy holidays” ses som en attack på kristna värderingar.
Men i år har även tomten har dragits in i kulturkriget. Nya barnboken ”Santas husband” porträtterar tomten som en svart homosexuell man, som har en vit tomte som make.
Författaren berättar att hans bok mottagits med kommentarer som ”sluta skriva om historien”. Som om tomten inte var en fiktiv karaktär.
Frågan är förresten om inte hela ”kriget mot julen” är fiktivt? Donald Trump lovade under valrörelsen att avsluta kriget genom att så ofta som möjligt önska ”god jul”. Men som amerikanska medier påpekat så föredrog till och med Obama ”god jul” framför ”happy holidays”. Julen har dock varit förbjuden i USA på riktigt, men det var år 1659, före landet ens existerade. Den kristna ledningen för kolonin Massachusetts Bay tyckte att julens excesser var syndiga – och inte värdigt troende kristna.
Martin Schori
DEL 21 MARKUS LARSSON: Tomten tog sig en jävel
Ordet tomtejävel kommer kanske alltid vara förknippat med Jonas Gardell och en sketch i Melodifestivalen 2016. Gardell kallade nämligen den digitala smurfen från Måns Zelmerlöws nummer Heroes för det.
Tomtejävel kan, precis som tuppgök, appliceras på rätt mycket. Men det finns ett jobb som verkligen får människan att känna sig som ett fanskap med luva. Jag pratar givetvis om att klä ut sig och spela tomte för en annan familj än sin egen på julafton.
För länge sedan tackade jag ja till att leka tomte i Kiruna. Ordern kom från Kirunatidningens chefredaktör Kjell Törmä. Lagret av vuxna nissar var tydligen slut i Rovaniemi. Vad skulle hans stackars släkt och vänner göra?
Att ta på sig åtta lager kläder, inklusive en gammal skoteroverall, för att bygga upp en passande kalaskula är väl en sak. Men nervositeten och prestationsångesten var ohygglig. Tänk om jag gjorde bort mig och förstörde allt för barnen?
Paketberget var enormt. Det bildades moln på toppen av högen. Jag huffade och puffade och hade svårt att läsa de förbannade små lapparna på klapparna eftersom tomtemasken fastnade i hela mitt svettiga ansikte, inklusive ögongloberna.
Min lön? En flaska vin. På vägen hem kastade jag masken i backen, skruvade av kapsylen, tog mig en rejäl slurk och … stannade upp.
Vid gångstigen stod två glin bredvid sina pulkor. Underläpparna darrade. De hade just sett självaste jultomten slita av sig ansiktet och halsa vin.
Nåja. Om inte deras föräldrar förstör dem så skulle någon annan tomtejävel göra det. Kunde lika gärna vara jag.
God jul.
Markus Larsson
DEL 20 GUNDER ANDERSSON: Något var fel – de vuxna hade ljugit
Det var julen 1951. Jag var åtta år. Tomten kom, jag fick skridskor och en idrottsbok och en del annat. Ändå var något fel. Det var tomtens röst. Efteråt gick jag bekymrad till farsan. ”Konstigt, i år hade tomten kärringröst.” Farsan log. ”Det är så med tomtar, de kan ha olika röst.”
Jag kunde inte släppa det där och pratade med min jämnåriga kompis Anita Söderberg, hon bodde tvärs över vägen, våra familjers lantbruk låg mitt i skogen. Hon skrattade snällt. ”Tomten var min storasyster, utklädd till tomte.”
Hennes svar var som en chock. ”Menar du att tomten inte finns, på riktigt?” Hon nickade. ”Och att dom vuxna ljuger om tomten hela tiden?” ”Så är det” nickade hon. ”Tomten finns inte på riktigt, han är alltid nån som är utklädd.” Jag tänkte ett tag. ”Ljuger dom om annat också?” ”Jag vet inte, men tomten finns inte på riktigt, jag lovar.”
Kanske såddes där ett litet frö som för all framtid skulle göra mig skeptisk till etablerade sanningar. Jag vet inte.
Gunder Andersson
DEL 19 PETTER LINDGREN: Jultomten i fel värld
I jämförelse med Tolkiens Midgård framstår Narnia som renons på grundprinciper. I C S Lewis universum kan i stort sett vad som helst inträffa, och anything goes som det heter i sången av Cole Porter.
Här uppträder H C Andersens Snödrottning i samma biotop som fauner, troll och Kurre Nötpigg. Lejonet Aslan är Jesus och är man dum blir man hudflängd enligt gammal god biblisk reningssymbolik.
Men när självaste jultomten kommer farande i Häxan och lejonet, komplett med släde, renar och säck, går Lewis trots allt för långt.
Att passagen är ett konstnärligt övertramp uppfattade jag redan som elvaåring, och jag har ännu svårt att överse med arrangemangets karaktär av paketlösning. Det är ju här som huvudpersonerna kommer över sina nödiga försvarsmedel i kampen mot Häxan.
Peter får ett svärd och en snygg sköld av tomten, Susan en pilbåge och ett koger och Lucy en liten flaska med ett undergörande läkemedel, ”framställt av saften från eldsblommorna som växer på solens berg” (Översättning av Elsa Hammar, 1959).
För godisråttan och förrädaren Edmund blir det förstås inga klappar. Honom pryglar Lewis lika illa som Astrid Lindgren pigan Lina. Rätt ska vara rätt.
Petter Lindgren
DEL 18 DANIEL SWEDIN: Julen ska låta som Brost
Ebenezer Scrooge. Om ni har följt den här julkalendern så har ni redan läst om honom. Hanna Olsson har uppmärksammat muppfilmatiseringen av Dickens julsaga men för egen del är det Disneys version av berättelsen – där Musse Pigg är Cratchit och Joakim von Anka är den inverterade tomten Scrooge – som är originalet.
Den kom till mig i form av en musiksaga – ni vet: ”när du hör den här signalen är det dags att vända blad” – som jag som liten gosse lyssnade på om och om igen.
Till slut kunde jag replikerna utantill och jag hade blivit särskilt förtjust i Ebenezer Scrooges svenska röst. Det skrockande föraktet, det teatrala fräsandet, lismandet, bah humbug! Så där skulle verkligen Scrooge och farbror Joakim låta. Men vem var det?
När jag många år senare fick tag i filmen på VHS var det plötsligt John Harryson som lånat ut sin röst till den snåle ankan. En utmärkt skådespelare, men det var inte samma röst som på mitt gamla kassettband. Och vissa saker ska ju bara vara exakt som det alltid varit.
Efter lite rättshaveristiskt detektivarbete lyckades jag lista ut att i 80-talsdubbningen av filmen så gjordes Scrooges röst av Johannes Brost. Johannes Brost!
Det är så julen ska låta.
Daniel Swedin
DEL 17 LARS SJÖSTEDT: Ny samling från fyra tomtar från Liverpool
Beatles var inte bara världens bästa låtsnickrare, de visste även hur man bygger ett varumärke. Gulliga, snälla och lite lagom farliga var de spännande för både unga och lite äldre. Som tomten, ungefär.
Varje jul 1963–1969 uppvaktade Liverpools popnissar alla som hade medlemskort i egna fanklubben med en exklusiv julsingel i fladdrigt flexiformat. Häromdagen släpptes allihop på nytt i en fin samlingsbox med färgade vinylskivor och konvolut precis som de såg ut när det begav sig. Obegripligt bara att detta julgodis inte ges ut strömmat eller på cd.
På de första plattorna, 1963 och 1964, skrålar beatlarna julsånger, tackar för skivförsäljningen, jamsar och tramsar. 1965 massakrerar de megahiten ”Yesterday”, passande omdöpt till ”Christmas day”. Men efter hand blir även de oförargliga julhälsningarna föremål för äkta beatlesk kreativitet. Det leks psykedelisk radioteater à la The Goon show med humor, kollage och ljudeffekter. Och det liras originalmusik. Man behöver inte vara djupt nere i Beatles för att gilla Paul McCartneys music hall-dänga “Everywhere it’s christmas” från 1966 eller Sgt Pepper-kryddade “Christmas time (is here again)” från 1967.
Sedan gick det som det gick. Tomtarna blev osams och sista julskivan spelade de in var för sig. Allt har ett slut. Även en fab julafton.
Lars Sjöstedt
DEL 16 ÅSA LINDERBORG: Tomten flydde – men jag fick den verkliga julgåvan
På plattform 5, Stockholms central för några år sedan, stod ett gäng upprymda tomtar. De var kanske ett fyrtiotal och de tog en massa självisar, ungefär som flyktingar som klarat en resa över Medelhavet. Jag funderar fortfarande vad de var på väg till – eller från.
Jag har sett en tomte fly en gång, i mitten av 70-talet i Västerås. Det var min kusin Yvonne, hon var mycket äldre jag, och fick på sin lott att klä sig i någons lodenrock och en stelmålad tomtemask i juteväv från Tempo en julafton. Vi var ett fyrtiotal, det var pappas alla syskon med familjer som samlades hemma hos farmor och farfar.
Som alltid när den sidan av släkten träffades utbröt först en massa höga skratt och trivsel, sedan blev det irriterad syskonrivalitet och därefter slagsmål mellan två av pappas bröder – det var alltid samma brorsor som slogs. Pappa, yngst i en barnaskara om sju, slarvern som var stark som en björn, gick emellan och blev hjälte för en kväll. Det levde han på ända till året därpå.
Farmor stod i köket och grät när hälften av alla hennes barn och gäster hastigt bröt upp efter att de plockat skärvorna av allt som hamnat på golvet. En av dem var Yvonne.
Resten av oss stannade kvar i tegelhuset som farfar byggt själv, för att sammanfatta intrycken och i samförstånd fördela skulden på dem som just gått. Långt senare förstod jag att det var de här tillfällena som var den verkliga julgåvan; att som barn vara betrodd att avhöra de vuxnas prat.
Åsa Linderborg
DEL 15 CARSTEN PALMÆR: Tom T. Hall – en för mjuk countrytomte
Trots namnet – det verkar inte som om Tom T. Hall någonsin har spelat in någon julskiva.
Låtskrivaren från Kentucky fick en välförtjänt hit 1968 med ”Harper Valley P.T.A”, en sång om en änka med korta kjolar som sätter hycklarna i villaförortens hem- och skolaförening på plats. Jeannie C. Riley sjöng den perfekt. Under namnet ”Fröken Fredriksson” låg den – i Stikkan Anderssons bleka översättning – på Svensktoppen i fyra veckor.
Flera av Tom T. Halls låtar slog bra i Sverige: Den levnadskloke ”grånade svarte gentlemannen” i ”Old dogs, children and watermelon wine” blev en finsk städerska i Östersund när Alf Robertson sjöng den i slutet på 70-talet.
Tom T. Hall har skrivit några andra rätt trevliga låtar. Men som textförfattare är han för tam för att komma i närheten av jämnåriga som Kris Kristofferson, Loretta Lynn och Merle Haggard.
För när countrymusik är bra – och när den är bra så är den jävligt bra – så handlar det i mina öron om orden. Stor countrymusik uppstår när de enkla ackorden och de slitna, ofta sirapssöta melodierna krockar med hårdheten och socialrealismen i texterna.
De paket som Tom T. Hall har i säcken är för mjuka.
Carsten Palmaer
DEL 14 ULRIKA STAHRE: Snart är alla skäggtomtar
”Jamen han, skägget”? Det fanns en tid när det räckte med ”skägget” för att beskriva en person. Nu när ”skägget” kan syfta till cirka 90 procent av alla vuxna män behövs mer sofistikerade beskrivningar och språket utvecklas.
Helskägg, pipskägg, hipsterskägg, skäggfrisyr. Bockskägg, slutspelsskägg, semesterskägg, getskägg, hakskägg, pipskägg, skepparkrans, islamistskägg.
För att inte tala om lumberjack, olde english, pencil beard och old dutch.
Vi tackar för ett större ordförråd. Dock finns det bara ett tomteskägg. Det böljar vitt och stort, uttrycker godhet, visdom, generositet. Det är inte det enda acceptabla skägget, men det enda som aldrig behöver försvinna. Aldrig kan rakas av.
Skägget är tomtens straff i världen.
Tomtens förebild, St Nikolaus, hade givetvis skägg som de flesta tidigkristna män, och de norröna folkmytstomtarna såg väl aldrig en rakkniv av ekonomiska skäl. Med hjälp av illustratörer som Jenny Nyström och Haddon Sundblom befästes tomtens utseende.
Men ska vi ha det så här?
När skägg är var mans egendom och de flesta kan beskrivas som ”skägget” eller ”tomten” måste något radikalt hända. Näste man till rakning – jultomten, eller alla andra?
Ulrika Stahre
DEL 13 MATTIAS SVENSSON: Haschtomten – en folkhjälte
Förra året blev ingen rolig jul för John Robert Boone. Den 22 december arresterades han i Montreal och utvisades till USA. Den 73-årige Boone har aldrig dömts för att vara våldsam eller hotfull mot andra. Han har dock odlat marijuana i stor skala.
I Kentucky har hans tidigare odlingar och hans flykt undan lagen för nio år sedan gjort honom till en folkhjälte. Till och med den lokala polisen har en t-shirt med budskapet ”Run, Johnny, run” på kontoret. I en fattig del av landet bidrog Boones verksamhet till att sätta mat på bordet åt många familjer. Han donerade dessutom luftkonditionering till lokala skolor, presenter som liksom hans vitskäggiga yttre leder tankarna till en sann tomte, en haschtomte.
Boone är för en modern tids landsbygdsbefolkning vad spritsmugglarna en gång var för svensk, finsk och norsk skärgårdsbefolkning.
Och precis som den tidens förbudsera är den nuvarande på väg mot sitt slut. I de amerikanska grannstaterna spirar kommersen kring legaliserade odlingar; målarkurser med joint i stället för vin, bed and breakfast där man får röka på, blomsterarrangemang till bröllop med rökbara delar.
Snart kanske även snön ligger vit på faten. Medan haschtomten hålls inlåst av staten.
Mattias Svensson
DEL 12 JENNY HÖGSTRÖM: Var bäng utav bara helvete
Min barndoms jular präglades av skilsmässa och alkohol. Inte konstigt alltså att min första litterära skildring av en högströmsk jul, från lågstadiet, innehöll en överförfriskad tomte. Inte heller konstigt att tomten skrämmer skiten ur barn på regelbunden basis. Såväl i livet som i litteraturen.
För tomten, som ska vara en fryntlig mysfarbror, är ju också en rätt obehaglig och skrämmande figur som perfekt förkroppsligar Freuds begrepp das Unheimliche, det kusliga: något välbekant och hemtamt (pappa? grannen? brorsan?) som samtidigt är främmande.
Här några exempel:
1. Min storebror, som är tomte det året men inte lyckats skaffa fram något skägg, påstår, med ansiktet invirad i en röd halsduk, att tomten varit med om en trafikolycka och fått skägget bortslitet.
2. Min första killes mamma samlade på tomtar. En gång när vi pratade i telefon räknade han tomtarna i rummet: det fanns minst 200. Det gick knappt att röra sig. De myllrade. Det var en hel tomtearmé.
3. På ett nyårsrejv i södra Frankrike på det glada 90-talet fanns det en jultomte på dansgolvet. Han var tjock, skäggig, svettig – och bäng utav bara helvete. Dessutom såg han ut som Michel Platini. Tänk om det verkligen var han?
Jenny Högström
DEL 11 JACK HILDÉN: Tomten hade eget postfack
Jag minns de ordinaries trötta blickar när säsongsarbetarna på Posten vällde in. Mörka morgnar med bussen som stannade vid Enskede rackethall, vilket just då kändes som världens slutpunkt. Jag och andra gymnasiala ungdomar skulle hjälpa till att sortera den ökade mängden försändelser under december månad.
Arbetsledarna nämnde alltid att för varje år skickades färre och färre julkort. Jag undrar hur det är nu.
Det var ett jobb som i efterhand, liksom allt annat, är lätt att romantisera. Äckligt maskinkaffe, musik i hörlurarna och ömma fingertoppar av att konstant stoppa ner handen i en bunt vykort.
I mina minnesbilder finns inga fönster inuti postlokalen, bara det gula lysrörsljuset. Ljudet av maskiner och hårda skor mot plastgolv.
Man lärde sig efter ett tag vilket postnummer som skulle i vilket fack.
Ett av facken var etiketterat ”Till Tomten”. Där hamnade alla vykort som var adresserade, ja, till tomten. Jag funderade säkert på var de till sist hamnade, men var förmodligen för uttråkad och självupptagen för att fråga.
Dessutom upphörde de snabbt att vara underhållande. Ett barns önskelista var sällan särskilt unik. Det lärde jag mig i alla fall.
Jack Hildén
DEL 10 PIA BERGSTRÖM: Pappas rim sinkade julen
Det kom inga tomtar alls till oss när jag var barn. Inte för att jag nånsin saknade de där läskiga maskerade gubbarna som gjorde till sig. Men om vi inte väntade på tomten så fick vi alltid vänta på julklapparna ändå. Pappa blev nämligen aldrig klar med rimmen.
Varje år var det samma sak, ett evigt väntande och suckande och tjatande. Till och med mamma blev sur efter allt stressande. Våra små rim var ju fastklistrade för länge sen. Tomhänta och övermätta på tröstgodis hamnade vi i ett låångt utdraget kraftlöshetstillstånd mitt på julaftonskvällen.
När jag och syrran bankade på hans dörr satt pappa där utan minsta brådska och knattrade på skrivmaskinen, med en stor grogg bredvid sig och luften tjock av cigarettrök. Snart, snart, bara en liten stund till, sa han inåtvänt med röda commerceciggen i mungipan.
En fin tradition kan man tycka. Och visst var rimmen jävligt roliga, långa, elaka och snärtiga när de var klara, och fulla av ekvilibristisk kärlek.
Och visst skrattade vi på ett särskilt enande familjesätt för rimmen la ju till ett värde till de där vanliga gåvorna som jag förstått efteråt var immateriellt, och gjorde julen så spexigt glad och lätt.
Nog saknar jag de där jularna, det anspråksfulla suckandet, väntandet som äntligen tog slut.
Pia Bergström
DEL 9 SVANTE LIDÉN: Blodet färgade snön tomteröd
Julfesten på I21 i Sollefteå var alltid en stor begivenhet för officersungarna. Ibland fick en utvald kompis följa med till märkvärdigheterna på mässen. Ett år var det min tur. Det var minst sagt intressant att se hur papporna så att säga släppte loss.
Röstlägena var förstås höga, de här männens stämband var elittränade och hade en rent osannolik spänst efter åratals kaserngårdsvrålande.
35 år tidigare hade kapten Nils Mesterton suttit här på mässen och julskrålat tillsammans med sina officerskollegor. Ett halvår senare beordrade han sina mannar att öppna eld mot obeväpnade arbetare i Ådalen. Fem dog.
Plötsligt började några av ungarna att slåss ute på ekparketten.
På riktigt.
Rödbrusiga farsor hejade på och mina kompisar slogs som aldrig förr. Nån fick näsblod. Ingen började lipa, det var huvudsaken.
– Bra kämpat, pysen! Bra kämpat, sa en stolt farsa.
Hans blodsnorige son hade visserligen åkt på dyngstryk under kristallkronorna. Men han hade inte gett sig, det var huvudsaken. Man fick aldrig ge sig. ”Varje meddelande om att motståndet skall uppges är falskt,” stod det i Om kriget kommer. Det gällde även här på mässen.
Så kom tomten farande med häst och släde. Packad kusk. Två hästar. En kompis brorsa kördes över och snön blev röd bakom släden. Riktigt tomteröd. Glömmer det aldrig.
Svante Lidén
DEL 8 HANNA OLSSON: Caine är den enda tomte jag behöver
Som det plikttrogna barn jag var läste jag givetvis Charles Dickens En julsaga varje jul. Den var precis sådär ryslig, melankolisk och magisk som julen på något vis krävde.
Den fattiga Bob Cratchits sorgliga kamp i all ära, egentligen var det ju Ebenezer Scrooge som var grejen. Urtypen av ondsint pengaälskare, sju–åtta resor värre än Joakim von Anka, som blir god bara av att påminnas om vilket svin han är och att han ska dö.
De framtida jularnas spöke, som visar att ingen ens kommer att ha varma känslor för honom efter hans död, sände kalla kårar genom min barnakropp.
Det finns förstås oändligt många versioner av den här historien, men den som fastnade hos mig kom 1992.
I den vevan visade SVT Mupparnas julsaga och den fastnade på en VHS-kassett som sedan slets jul efter jul.
Musikalnumren är fantastiska och i Michael Caines tappning blir Ebenezer Scrooges ilska, ångest och så småningom värme den enda tomte jag verkligen behöver.
Det skadar ju inte heller att Sven Wollter gör den svenska rösten.
När Scrooge köper stans fetaste kalkon till familjen Cratchit gråter den mest förhärdade. Tro mig.
Hanna Olsson
DEL 7 MARTIN SÖDERSTRÖM: Morrissey – din gamla tomte
”Genom att inte dö ung så berövade Morrissey världen en stor konstnär.”
Öppningsraden i Uncuts recension av sångarens senaste album var okänslig och onödigt vass. Men den var talande för Morrisseys kulturella status 2017.
Naturligtvis önskar avsändaren inte livet ur Morrissey. Men i år har det varit förbannat svårt att inte känna sig sviken av popikonen från Manchester. Han har testat fansens, och världens, tålamod med allt dummare uttalanden. Konspirationsteorier, förvirrad mediekritik, förföljelsemani och ett ohälsosamt flörtade med Ukip och Brexit blev till sist för mycket att svälja.
Genom åren har jag ursäktat. Försökt förstå. Nyanserat. Men efter terrordådet i Manchester – och Morrisseys okänsliga uttalande därefter – fick jag nog. Beställde en tygpåse med texten ”Shut up, Morrissey” och tog en paus.
Mozzers förfall de senaste tio åren är sorglig. Mannen som en gång var världsmästare i mänsklig värme, empati, humor och att sätta ord på våra djupaste känslor var spårlöst försvunnen. Kvar fanns en gammal gubbe med ett barns världsbild som hytter med näven mot tv:n. Kungen blev en narr.
Jerry Seinfeld sade en gång:
”För eller senare blir vi alla så gamla att vi slutar titta bakåt när vi backar med bilen”. Morrissey slutade kika över axeln för mycket länge sedan. Något som även ger avtryck i hans konst. Senaste skivan Low in high school är ingen katastrof, men likväl hans näst sämsta.
Vänder det nu? Har Moz nått Peak Gubbjävel? Låt oss hoppas. Därför önskar jag dig ändå en god jul, Morrissey. Din gamle tomte.
Martin Söderström
DEL 6 MARY MÅRTENSSON: Tomten kom med ren magi
Det var i Småland, när snön låg meterhög, midvinternattens köld var hård och julen skulle firas i det tegelgula 50-talshuset hemma hos mina farföräldrar i Småland, som vi plötsligt hörde en ringsignal.
Vi lystrade – och som ystra vildhundar for vi runt. Var det den svarta bakelittelefonen som ringde? Nej ingen där. Var det dörrklockan?
Ja där var det.
Det var i tamburen som vi fann den. Den magiska korgen, märkligt lik farmors tvättkorg, nu till bredden fylld av julklappar i färggranna pappersomslag.
Men någon tomte syntes inte till. Var var han? Vi öppnade dörren och ropade: Tomten, var är du? Men han var ohjälpligt borta.
Jag var fem år.
Min besvikelse över att jag aldrig hann få en skymt av Tomten la sig. Medan den svårslagna känslan av magi levde kvar.
Den magiska och euforiska känsla som fyllde mitt lilla väsen, sedan jag under midnattstimmen vaknat upp, fylld av hänförelse och förundran över hur detta under hade kunnat ske, djupt grubblande över hur Tomten hade lyckats ta sig in i huset.
Var det genom skorstenen?
Eller genom transparenta väggar?
För mig var detta länge livets stora gåta, en rent existentiell fråga, i min storögda och förunderliga barnavärld.
Det var en magisk julafton.
Mary Mårtensson
DEL 5 SANDRA WEJBRO: Se upp för skäggmän
Det är lustigt att folk är rädda för clowner när det är tomtarna vi borde se upp för. 2008 mördade jultomten (Bruce Jeffrey Pardo) sin fru och sju andra på en fest i en förort till Los Angeles. 2009 rånade en annan tomte banken i Nashville:
– Han förklarade att han behövde pengar för att betala sina nissar, berättade ett vittne.
2010 attackerade två tomtar högvakten vid slottet och stal en AK5:a. 2012 avslöjades en 73-årig jultomte, anställd av olika köpcentrum, som en av Sveriges värsta sexköpare.
Redan 2005 slog sig tomten ihop med en pepparkaksgubbe och sköt eldpilar mot Julbocken i Gävle som brann ned till grunden.
För oss som drömmer mardrömmar om sladdriga tomtetajts och mördarmasker med svarta hål till ögon kommer gruppens kriminella överrepresentation knappast som någon överraskning. Särskilt inte i dessa tider när fasaden rämnar för många självutnämnda mysfarbröder.
Såväl den rent fysiska maskeringen som de positiva associationer tomtekostymen skapar kan dölja en mörkare verklighet. Därför är det inte orimligt att vara milt misstänksam mot maskulina förklädnader, särskilt inte om de försöker avväpna oss med godis, presenter och vänliga vita skägg.
Sandra Wejbro
DEL 4 PATRIK SYK: Tomten är rökt
Jultomten är ju som bekant på tapeten. Men ibland är han faktiskt också bakom. Död, fastklämd i skorstenen. Den så kallade tomtedödaren.
Att det kan vara farligt att krypa ner i skorstenar kan ju inte komma som någon omedelbar överraskning för någon. Ändå händer det titt som tätt att någon utmanar ödet och för det mesta så går det såklart åt pipan om uttrycket tillåts.
Så sent som för några veckor sedan fick räddningstjänsten rycka ut och rädda en 25-årig kvinna i Södertälje som av oklar anledning (jag gissar på ohämmad julpepp) befann sig fem meter ner i skorstenen på ett flerfamiljshus.
Det första felet många skorstensklättrare gör är såklart att de agerar solo och utan hjälpmedel som rep, glidmedel eller ens en rejäl uppvärmning. Det andra är att många hoppar ner med fötterna först. Detta såklart för att undvika bryta nacken vid ett förmodat fritt fall.
Men med fötterna först riskerar knäna att instinktivt användas som broms och vips sitter de vid bröstkorgen samtidigt som gravitationen pressar överkroppen nedåt. Här är risken för så kallad positionell asfyxi stor. Kroppen kläms helt enkelt så kraftfullt samman att det inte går att andas. Extra trist är ju detta då det heller inte går att ropa på hjälp i detta läge. Och skulle tomten ändå överleva så långt finns ju alltid risken att någon tänder en brasa och då är hen ju ändå *ehum* rökt.
Patrik Syk
DEL 3 ANETTE HOLMQVIST: Julen började med skattjakt
Nakna små fötter, fyra stycken, och sedan upphetsade röster:
– Mamma, pappa, Tomten har ätit sina pepparkakor!!!
Vår familj är kanske inte den mest jultraditionella, men en tradition höll vi hårt på när barnen var små, och det var att ställa fram mjölk och pepparkakor till Tomten i ett hörn av öppna spisen på uppesittarkvällen. Vilket nästa morgon innebar ett urdrucket glas mjölk, några kaksmulor – och en skattkarta. Ibland blyertstecknad, men oftast färgglad och målad med akvarellfärger.
Den julstämning som infann sig när barnhänder ivrigt fattade varandras gjorde hela lägenheten varm. När storebror upphetsat visade lillebror vad Tomten hade ritat, och de tillsammans försökte lista ut hur de måste göra för att lösa uppdragen på skattkartan. Kryss pekade ut skatter längs vägen. Vid ettan bakom tvättmaskinen fanns små paket, kanske varsin chokladbit. Vid nästa kryss, placerat till exempel i pappans skor, paket med små legobitar.
Ibland skojade Tomten till det och slog in en rå morot och placerade vid något av stoppen.
Ändå visste båda att vid sista krysset, där fanns den verkliga skatten. Tomten svek aldrig.
Vid målet fanns alltid ett riktigt bra paket – oftast något att sysselsätta sig med i väntan på riktiga julklappsutdelningen …
Anette Holmqvist
DEL 2 SYLVIA BALAC: Skum tomte invaderar det svenska språket
Särskrivningen är den mest hånade bland språkliga felaktigheter. Kanske för att den är lättare att upptäcka än, exempelvis; en felaktig användning av semikolon.
Inte sällan får skumtomten agera exempel på hur putslustigt det kan bli när ord felaktigt delas på. För en skumtomte (den sockerstinna godisbiten) är ju inte alls detsamma som en skum tomte (en dubiös individ).
Det är helt i sin ordning att vilja stämma i särskrivningsbäcken så att inte officiella skrivelser, läromaterial eller andra skrifter blir obegripliga, men jag vill ändå slå ett försiktigt litet slag för de vardagliga särskrivningarna. Visst höjer ”jätte kul” blodtrycket ett hack, men vissa särskrivningar kittlar fantasin (”Herr Cykel”, till exempel, vad är det för herre?) till den grad att de närapå gränsar till poesin (”Röd tung filé”).
Det flitiga fotograferandet och delandet av särskrivningar i sociala medier antyder att minst lika många roas som förfäras av fenomenet.
Särskrivningar på lunchrestaurangens matsedel eller butikens skyltar ger oss tillfälle att stanna upp och tänka efter en liten stund. Är det en särskrivning, eller är ”kassa personalen rekommenderar” en fingervisning om personalens nästan masochistiskt dåliga kollektiva självförtroende?
Sylvia Balac
DEL 1 KRISTOFFER BERGSTRÖM: Mamma & pappa sköt ner granen
En vinter fattade mina föräldrar geväret och stövlade ut i skogen i syfte att uppdatera familjens traditioner. De fann en spenslig gran, mätte med blicken, bedömde bärkraften, jodå, den fick duga.
Sedan pepprade de patroner tills stammen brast.
Vi firade den julen med nyskjuten gran och en jultomte i jeans, rattande en fyrhjuling. Mina föräldrar hade blivit modernare än jag. Det var förfärligt.
Sedan dess har nymodigheterna fortsatt, men min tröst är aldrig längre bort än byxfickan. Med mobilens hjälp dyker jag i juletider huvudstupa ner i Haddon Sundbloms idealtomte från 30-talets Coca cola-annonser. Förlorar mig i de mjuka färgerna, skäggen, de runda kinderna, de saliga barnen i pyjamasar.
Sundblom var amerikan med svensk mamma och finsk pappa. Han konstutbildades i Chicago och ägnade sitt yrkesliv åt att måla pinuppor och jultomtar – de första smala, de andra tjocka – med jämngigantisk framgång. En äldre kompis med ”glada rynkor” stod ursprungligen modell för tomtens ansikte och när han dog hade Haddon praktiskt nog blivit så gammal att den egna spegelbilden dög.
Resultatet bär vi alla inom oss, även om vi aldrig hört namnet Haddon förut. Din och min trygge, ofarliga tomte, han med ho-ho, han i rött. Det är Haddons. Det är han som mamma och pappa försöker radera ur vår familj.
Kristoffer Bergström