Den konstnärliga friheten har satts ur spel
Ulrika Stahre om domen mot Anna Odell
Det blev dagsböter för Anna Odell, det mildaste av de straff åklagaren yrkat på. Hon fälldes för oredligt förfarande och våldsamt motstånd (ett motstånd hon också erkänt). Att hon alls blev dömd innebär att det finns en risk för både konstnärer och journalister att hindras i sin yrkesutövning om de vill wallraffa eller på andra okonventionella sätt undersöka oegentligheter i slutna strukturer.
Om det blir svårare för dessa grupper att arbeta återstår förstås att se, men nog ser det dystert ut när ingen hänsyn har tagits till att detta är seriöst syftande projekt. Att konstverket inte visades i sin helhet under förra veckans rättegång var också en tydlig signal att här resonerar man inte om konst, inte om syfte. Bara om praktiska detaljer och teknikaliteter.
Å andra sidan är det tydligt att det relativt milda straffet signalerar en tingsrätt i vånda. Straff borde utmätas, men inte så hårt.
Konstfack har deklarerat att man inte betalar några böter, oklart på vilka grunder. Kan man inte av administrativa skäl? Eller vill man inte av princip? Som tidigare påpekats på dessa sidor hade Odells projekt godkänts, dessutom ska all utbildning i Sverige vara kostnadsfri. Konstfacks ängslighet tyder på att de helst vill att konst bara ska tänkas ut, produceras och visas utan att stöta någon alls.
Det finns mycket att sörja i denna historia, inte bara att den konstnärliga friheten har satts ur spel, utan att tystnadsplikten också gjort det. Om vården hade fungerat enligt sina regler hade nyheten om Anna Odells projekt inte ens nått utanför S:t Görans väggar. Men det gjorde den, vilket följdes av folkstorm och ett åtal. När nu psykvården bevisligen börjat läcka, var tänker man sluta?
Ska man börja anmäla patienter som vid närmare eftertanke inte anses tillräckligt sjuka? Frågan är om de som söker vård överhuvudtaget kan lita på de som ger den.