SD:s valaffischer i t-banan som vilken affär som helst
SL känner inget ansvar – samtidigt vänder stad efter stad ryggen åt högerpartiet
I Göteborg protesterade folk så tydligt – inte minst genom att vara många – mot Jimmie Åkesson att han var tvungen att avbryta sitt framträdande. I stad efter stad vänder människor SD-torgmöten ryggen.
I Stockholm blir SL nedringda, än så länge utan resultat.
Många stockholmare har sett dem, och många har blivit förbannade: Sverigedemokraternas valaffischer på stortavlor i tunnelbanan, där man säger sig vilja stoppa ”organiserat tiggeri”.
Gång på gång har myten om det organiserade tiggeriet vederlagts. Jag tvivlar på att ens Sverigedemokraterna på riktigt tror på den. När partiet diskuterar saken betonar de ursprung, inte organisation, som till exempel en motion i höstas om förbud för ”icke-svenska medborgare” att tigga (motion 2013/14:Sf381).
Att partiets ärende är att hetsa mot de människor som nu syns tydligt i den stockholmska gatubilden, tiggande romer, står bortom all tvivel – partiets livsluft är att rida på splittring mellan människor, att peka ut, demonisera, förenkla.
Det är knepigt med reklam. När Odd Nerdrum-utställningen på Kulturhuset år 2000 inte fick annonseras i tunnelbanan på grund av stötande innehåll (ett målat självporträtt med erigerad penis) agerade SL grindvakt och moraliskt överjag. Nu gömmer man sig bakom paroller om demokrati och folkvalda partier.
Men SL ruvar också på sina egna smala tolkningar av mänskliga rättigheter. Parollen ”Alla ska känna sig trygga i SL-trafiken” kan säkert innehålla många kloka åtgärder. Men den rimmar väldigt illa med affischer signerade ett parti med nazistiska rötter som hetsar mot stora delar av befolkningen. Slutsatsen måste vara att SL tänker sig ett annat ”alla” än alla.
En ytterligare twist är SL:s nuvarande status som en organisation som saknar ansvar. Annonseringen i tunnelbanan är inte längre deras bord. I stället tillhör de samma företag som också fyller det offentliga rummet ovan jord med reklam, Clear Channel. Hos dem kan man läsa saker som ”Vi finns där varumärken möter människor. Vi når din målgrupp snabbt, på rätt plats och vid rätt tillfälle.”
För Clear Channel är en rasistisk affisch förstås som vilken affär som helst. Men jag mår riktigt illa när jag inser att Moderna museet, Fotografiska och Barncancerfonden sponsras av inkomster från hatarnas kampanjkassa.