Ett Norden i Nato är rätt väg framåt
Carl Bildt tror inte på EU som militärallians eller alternativ till Nato-medlemskap
Om två saker förefaller vi alla i debatten nu att vara överens. För det första: ”Det är en ny värld nu. Allting förändras”. För det andra det krävs nya och stora steg i vår säkerhetspolitik. Att stå still i den nya farans tid öppnar upp för nya risker.
Om detta förefaller alla i den trevande svenska debatten att vara eniga. Efter den nya oredans tid har vi nu kommit in i den nya farans tid.
Jag var alltid bestämd på att den gamla neutralitetspolitiken tjänade vårt land väl under det kalla krigets besvärliga decennier. Den hade ju också sin uppbackning i ett försvar som under lång tid var påfallande respektingivande.
Men låt oss komma ihåg vad den linjen faktiskt handlade om.
Valet av den linjen mot slutet av 1940-talet – efter det att de nordiska försvarsförhandlingarna misslyckats och Norge och Danmark valt att söka skyddet i Atlantalliansen – handlade ju mycket om Finland. Skulle vi stiga för långt åt väster såg vi en risk för att trycket från öster på Finland skulle öka. Det ville vi inte.
Med Sovjetunionens sammanbrott och vårt medlemskap i EU tillsammans med Finland försvann den logiken. Nu var vi bägge med i en politisk allians. Och vi hoppades att ett nytt Ryssland skulle öppna nya möjligheter till fred och säkerhet i Europa i dess helhet.
Putins angrepp på Ukraina 2022 kan i modern tid endast jämföras med Hitlers angrepp på Polen 1939
Vi var nog alla fortfarande medvetna om de mörka möjligheterna i Ryssland, men det var ändå rätt att satsa på samarbete. När vi nu blickar tillbaka gjorde vi knappast för mycket – kanske snarare för lite. Men om det skulle gjort någon skillnad vet ingen. Och nu är vi där vi är.
Att stå bara på egna ben i sökandet efter säkerhet har vi övergett sedan åtskilliga år. Nu säger vi ju officiellt att vi söker säkerhet i samverkan med andra. Vi förväntar oss att andra skall hjälpa oss, och vi säger att vi också är beredda att hjälpa andra. Vi har gått från en säkerhetspolitik i isolering till en säkerhetspolitik i solidaritet.
Viktigt har varit att bygga försvarssamverkan med Finland, men minst lika viktigt har varit de nya nätverk och mönster av samarbeten också militärt som skapats med USA och Storbritannien. Och regeringen har gått mycket långt – om det verkligen var nödvändigt att ha amerikanska B52:or cirkla över Småland kan jag ha ett frågetecken för, men sådan var regeringens politik.
Nu står vi inför en ny situation.
Putins angrepp på Ukraina 2022 kan i modern tid endast jämföras med Hitlers angrepp på Polen 1939.
Och krigsretoriken från Kreml är skrämmande. På sitt stora stadionmöte i slutet av mars talade Putin om att det alltid varit, fortfarande är och kommer att förbli ”krig som ger ära åt Ryssland”.
Vart detta kommer att leda vet i dag ingen. Jag tror att vi kanske kommer att se ett svagare Ryssland men med en regim som är desperat och farlig när den försöker att rädda vad som räddas kan av sina dåraktiga strävanden. En fortsatt rysk aggression också bortom Ukrainas gränser är möjlig – en rysk kollaps är det också. Bägge innebär påtagliga faror.
Alla i dagens rätt sparsamma svenska debatt verkar överens om att vi behöver ta nya steg för att stärka vår säkerhet i denna mörkare tid. Och synnerligen rimligt är då att öppet pröva alla möjliga alternativ.
Vissa tror att bilaterala uttalanden av stöd från enstaka ministrar eller generaler i olika länder kanske räcker. Men ministrar och generaler kommer och går – endast det som sätts i fördrag består.
Jag har aldrig sett EU som en militärallians eller trott att vi kunde bygga en EU-armé
Någon verkar tro att en försvarsunion med Finland skulle vara möjlig eller tillräcklig. Men en sådan skulle knappast Finland lita på – och den skulle förvisso inte öka Sveriges säkerhet.
Ingen kan anklaga mig för att inte vara en varm vän av EU. Att föra Sverige in i, och göra oss till en aktiv aktör i det europeisk samarbetet har varit mitt kanske enstaka viktigaste politiska projekt under decennier.
Men jag har aldrig sett EU som en militärallians eller trott att vi kunde bygga en EU-armé.
Trots det hoppas jag intensivt att EU skall bli en starkare säkerhetspolitiska kraft framöver. EU är alldeles avgörande för att möta hot och utmaningar över ett betydligt bredare spektrum än bara det militära. Och dessa kommer att bli allt viktigare – från energisäkerhet över cyberhot till migrations- och klimatutmaningar.
Men att EU skulle utvecklas till en militärallians tror jag faktiskt inte. Jag ser knappast någon annan heller som tror detta är möjligt. Och även om så – mot förmodan – skulle kunna ske under något decennium eller två kommer det knappast att vara tillräckligt för Sverige.
Vad vi lärt oss sedan 24 februari är att ett trovärdigt militärt försvar är en nödvändighet om hotet om nya Butja skall kunna hållas på avstånd. Och behöver Finland och Sverige extra ryggtäckning och hjälp i dessa avseenden – och det förefaller det i dag att råda enighet kring – är detta näppeligen möjligt utan USA och Storbritannien.
Och naturligt i det ena fallet och djupt olyckligt i det andra står bägge utanför EU.
Därmed faller också i teorin möjligheten av ett EU som blivit en militärallians som tillräckligt stöd för vare sig Finland eller Sverige.
På sina håll tycks man då tro att vi kan komplettera med bilaterala amerikanska säkerhetsgarantier. Men sådana finns inte utanför Nato i Europa.
Det som förvånar mig med det jag ser av vänsterdebattörer i dess frågor är att man helt bortser från den nordeuropeiska säkerhetspolitiska verkligheten och mest ägnar sig åt någonting som mest handlar om misstro mot USA.
Men det riskerar att leda alldeles fel.
Går Finland med i Nato bortfaller det enstaka viktigaste verkliga argumentet för att Sverige under mer än ett halvt århundrade har stått utanför detta säkerhetssamarbete. Och skulle vi då välja att stå utanför skulle för det första vårt samarbete med Finland i dessa frågor kraftfullt försvåras och för det andra vårt land framstå som en osäkerhetsmoment mitt i norra Europa med alla de nya risker som skulle ligga i detta.
Att vi skulle stå utanför om Finland går med är för mig otänkbart. Vårt samarbete med Finland skulle försvåras, vi skulle ses som en osäker gråzon och vi skulle riskera att öppna vårt land för säkerhetspolitiska utpressning i kritiska lägen. Internationellt skulle vår politik framstå som obegriplig – gränsande till direkt löjeväckande.
Skulle vi däremot tillsammans med Finland söka inträde i Nato uppstår en ny säkerhetspolitisk situation i norra Europa. Plötsligt öppnas helt nya möjligheter till brett nordiskt samarbete om säkerhet också med Norge och Danmark och tveklöst förbättras säkerheten för Estland, Lettland och Litauen. Det ligger ju entydigt i Sveriges intresse.
När det tidigare gjorts svenska utredningar av denna möjlighet har de ju kommit till slutsatsen att risken för konflikter i vår del av Europa skulle minska. Och är det inte det som säkerhetspolitiken faktiskt handlar om?
Naturligt vore att vi också hade en gemensam syn mellan de nordiska länderna kring mycket av detta. Vi vill förvisso inte ses som ett hot mot Ryssland, och där har vi all anledning att lära av den politik som både Danmark och Norge fört. Kärnvapen har ingen plats på våra territorier, och inte heller vi söker i fredstid några permanenta utländska baser.
Låt oss konstruktivt diskutera hur våra nordiska länder kunde vara en stark grupp i ett bredare Nato som ju måste finna nya vägar i en ny situation. Att vara med i det arbetet handlar ju om att påverka vår egen framtid.
Kärnvapen är dessvärre en obehaglig realitet i vår värld oavsett om vi är med i Nato eller inte
Och så det här med USA.
Det finns förvisso osäkerheter i den amerikanska inrikespolitiska utvecklingen. Kommer det att vara Trump eller Biden som blir den historiska parentesen?
Men detta ökar ju enligt min mening skälen till att fördragsmässigt förankra USA i stödet för Europas och vår säkerhet. Att vara beroende av en bilateral relation med bara den för dagens sittande administrationen – vilket ju är dagens svenska politik – är ju mer riskfyllt. I stället har anledning att binda in vårt faktiska militära beroende av USA i ett kollektivt förankrat fördrag ratificerat av USA:s senat över partigränserna. Trump-hotet kan vi inte eliminera – men vi kan begränsa det.
På sina håll ser jag farhågor för att ett medlemskap i Nato skulle begränsa vår utrikespolitiska handlingsfrihet. Men vi är redan medlemmar av EU, och det är svårt att se att Nato:s medlemsstater i dag skulle se några utrikespolitiska begränsningar. Minns hur t ex Frankrike och Tyskland högljutt motsatte sig kriget i Irak.
Kärnvapen är dessvärre en obehaglig realitet i vår värld oavsett om vi är med i Nato eller inte. Men även om det sällan sägs högt bygger också dagens svenska säkerhetspolitik på antagandet att det amerikansk kärnvapenparaplyt omfattar även oss. Det är inte svårt att förstå varför – vi vill ju inte ligga öppna för rysk kärnvapenutpressning.
Och den fundamentala sanningen gäller kanske än mer i dag än i går.
Vi är i en ny situation. Om detta verkar alla vara överens. Vi behöver starkare försvars- och säkerhetspolitiska stöd. Om detta verkar alla också vara överens. Vi behöver förstärka våra försvar i alla dess delar. Också där råder stor enighet. Och vi måste arbeta för att bygga EU som också en säkerhetsunion.
Men detta kommer inte att räcka i denna Putins mörka tid. Med Finland för ett Norden i Nato är för mig en alldeles avgörande del av vägen framåt. Det finns i dag egentligen inget trovärdigt alternativ.