Svensk skola går bättre – men måste förändras
Likvärdigheten är fortfarande under all kritik
Svensk skola och svenska skolpolitiker fick jubla i dag när Pisa-resultatet visar att det går lite bättre än för tre år sedan. Och definitivt mycket bättre än bottennoteringen 2012.
Pisa mäter kunskaperna hos niondeklasser i naturvetenskap, matematik och läsförståelse. I samtliga ligger Sverige nu över OECD-snittet. Det är glädjande, absolut.
Förändringarna är egentligen ganska små, men kurvan pekar uppåt. Bäst i klassen är Kina, inom OECD ligger Estland och Finland högt, liksom Japan. Detta säger ingenting om hur skolan ska vara för att vara bra just här.
I en intressant artikel i Svenska Dagbladet i söndags intervjuas direktören för OECD:s utbildningsenhet, Andreas Schleicher, som menar att politiker har feltolkat Pisa-resultaten för att driva en linje som inte gör skolan bättre: Svenska elever är redan bra på fakta, bara dåliga på att tillämpa dem.
Artikelförfattaren Eva-Lotta Hultén skriver vidare att enligt Schleicher pekar data från Pisa-undersökningen på fördelarna med ”en värdebaserad skola med ämnesöverskridande undervisning, träning i samarbetsförmåga, kritiskt tänkande, samhällsengagemang och empati, få läxor och stor hänsyn till elevers motivation och välbefinnande”.
Det låter lite annorlunda än de tongångar som rått de senaste åren kring katederundervisning, disciplin, mobilförbud, prov- och mäthysteri. Nåja. Viktigast för svensk skola lär åtminstone vara att åtgärda lärarnas låga status och den usla likvärdigheten.
Just den senare blir tydlig i undersökningen. Likvärdigheten i svensk skola är under OECD-snitt.
Det fria skolvalet och skolpengen förvandlade skolan till marknad och elever och föräldrar till kunder. Betygen blev en konkurrensfördel och drabbades av inflation. Föräldrar började lägga sig i lärarnas arbete – så som kunder gör. Skolor skiktas så att elever med svårigheter hamnar på samma ställe, medan friskolorna väljer de ”lätta” eleverna. Friskoleetableringar tvingar bort fungerande kommunala skolor, vilket exemplet Högadalsskolan i Mölnlycke visar.
Även Schleicher är inne på att skolvalet som det är utformat här är ett stort problem. I en intervju i Dagens Nyheter säger han att skolan blivit en handelsplats och att ”lärare ses litet som servicepersonal”.
Skolvalet måste stagas upp med regleringar, ansvaret flytta från familjer till regering, menar Schleicher. Och ja. Det måste bli ett slut på detta gigantiska nyliberala experiment. Om det är återförstatligande eller bara en reformering av skolpengen som krävs, eller vinstförbud – skolan har den magiska egenskapen att alltid vara framtiden och borde ges högre prioritet än att bara kastas till marknaden eller kommuners slentrianlösningar på sina budgetproblem.