Från vers till värsting
Malin Krutmeijer om gåtan Yahya Hassan – det danska poesiunderbarnet som spårade ur i våld, droger och skandaler
Är det en haschpsykos vi bevittnar? Är det något slags realitykonst? Är det en desperat människas reaktion på högst verkliga hot om misshandel och mord? Eller helt enkelt beviset för att ”man kan ta en kille ur gettot men aldrig gettot ur en kille”?
Det är en förvirrad dansk offentlighet som har följt den 20-årige poeten Yahya Hassans härjningar i hemstaden Århus de senaste månaderna. Han har förklarat sig redo för krig och anlänt till en intervju med tidningen Politiken klädd i något liknande en ninjautstyrsel. På sin Facebooksida har han publicerat bilder på sig själv i skyddsväst, knivbeväpnad och nedblodad med bruten näsa och gipsad arm.
Han har lagt upp filmer där han ringer och hotar det kriminella gänget Black armys ”krigsminister”. Han säger sig ha blivit jagad av män med ”ISIS-sablar”. Som det ser ut har han också rökt rätt många jointar. Allt till ackompanjemang av tusentals uppretade, skrattande och djupt oroade följare. Nu sitter han sedan några veckor häktad med bruten handled, anhållen för att ha skjutit en 17-åring i foten.
Yahya Hassans genombrott hör till det mest sensationella någonsin inom dansk poesi. Hans självbetitlade diktsamling sålde i 100 000 exemplar på två månader när den kom ut 2013 och översattes snabbt till flera språk.
Lika snabbt kom dödshoten: redan efter en månad fick han livvaktsskydd från danska underrättelsetjänsten PET.
Diktsamlingen är en uppgörelse med uppväxten i Århus på Jylland, dit Hassans föräldrar kom som palestinska flyktingar innan han föddes. Den reflekterar flyktingskapets smärta över generationer, inifrån vad han själv har beskrivit som en underklassverklighet i Danmark. Onda, inkompetenta auktoriteter intar en central plats. Dels en far som misshandlar sina barn med samma inlevelse som när han ber i moskén, dels en ungdomsvård som fortsätter med fysiska bestraffningar och misslyckas gravt med att nå de unga.
Det sista var det ingen som ville diskutera när diktsamlingen kom. Jag letar i danska medier men hittar inte ett ord om skildringen av behandlingen av unga med sociala problem – förutom Yahya Hassans egna, där han torrt påtalar bristen på intresse.
Vad alla ville ha var 17-åringen som med mirakulös språklig talang berättade om sina exotiska erfarenheter av kriminalitet och framför allt av konservativ islam. Hans förlagsredaktör Johannes Riis uttrycker det i ett stort uppslaget reportage i Politiken (18 april) som att Yahya Hassan har givit oss ”en enastående inblick i en kultur och miljöer som har varit stängda för de flesta av oss”. Inget slår känslan av äkthet. Dikterna – och diktaren själv – kunde läsas som ett slags etnografiskt material.
Yahya Hassan blev en kändis, kramad från vänster för sin klasskildring och Palestina-aktivism och från höger för en hård kritik mot islam och tillvaron i så kallade invandrargetton. Medierna kunde lita på hans karisma och verbalitet, kulturvärlden omfamnade honom för hans litterära geni och fantastiska uppläsningar.
Han förde också med sig generöst med skandaler och uppseendeväckande incidenter. Det avslöjades att han som 16-åring haft ett förhållande med sin 20 år äldre kvinnliga lärare. Han publicerade en selfie med Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard med texten ”När Pia Kjaersgaard erbjöd mig en avsugning”. En salafistisk imam utfärdade en fatwa mot honom. Han blev attackerad på stan flera gånger. Han skapade rubriker.
Men han sa också många vettiga saker, och framstår ofta som både genomtänkt och intressant i intervjuer. Dessutom har han humor och kan vara väldigt rolig.
Vad som står klart är att han snabbt kastades in i offentligheten med huvudet före, och där har han haft att navigera bland alla projektioner och förväntningar.
Ett och ett halvt år efter att diktsamlingen kom ut kommenterar han sin berömmelse i en intervju av Peter Fröberg Idling i Vi läser: ”Det blir inte mycket plats kvar för litteraturen.” Han pratar om ”tomma iscensättningar” och medias ständiga konfliktsökande.
Kanske var det ett slags reaktion mot detta när Hassan 2015 gick med i nybildade Nationalpartiet och kandiderade till Folketinget. Han kom inte in, och i februari i år blev han utslängd ur partiet efter att ha kört bil onykter.
När jag försöker begripa förloppet fram till anhållandet överväldigas jag av kakofonin av röster om Yahya Hassan. Det är svårt att riktigt urskilja hans egen. Vi talar visserligen alltid i ett sammanhang som villkorar hur vi uppfattas, men Yahya Hassan är liksom så kontextualiserad av sin egen myt att han nästan försvinner bakom den.
”Yahya Hassans liv är Yahya Hassans dikt och omvänt”, förklarar Jakob Sheikh och Anne Bech-Danielsen bilden av poeten, i sitt reportage i Politiken.
Hassans vänner kommenterar de senaste händelserna: Han har alltid varit så här, våld och gängrelationer är inte något nytt för Yahya.
Men kan man förstå saker som i dag sker i så tydlig dialog med offentligheten på samma sätt som när det skedde, om det nu skedde, före diktsamlingen och berömmelsen?
Författaren Kaspar Colling ser i stället Yahya Hassans senaste utspel som ”en utsträckt hand mot de invandrarmiljöer som vände honom ryggen” när han i sin diktsamling angrep strikt islam och patriarkala familjestrukturer.
Han vill alltså i någon mening hem? Det skulle man kunna föreställa sig, men det måste vara till en rätt speciellt definierad ”invandrarmiljö”, som kan förväntas öppna famnen för våldsamma provokationer, skottlossning och en massa yrande om ”dumma svartskallar”.
Jeppe Brixvold, rektor på den kända Författarskolan där Yahya Hassan gick (även om han inte var där så ofta eftersom han turnerade med sin diktsamling), placerar honom i stället i en kompromisslös litterär tradition, med unga samtida poeter som Asta Olivia Nordenhof och Theis Ørntoft. Brixvold nämner också Emil Bønnelycke som 1919 avlossade tre skott som avslutning på en uppläsning om den nyligen mördade Rosa Luxemburg.
Andra pratar om Jean Genet, Arthur Rimbaud och – förstås – Michael Strunge som referenspunkter. Han jämförs med amerikanska hiphopare och kallas ”rap-poet” i The Guardian.
Själv tänker jag på två nu levande danska författare som har bråkat och stökat med offentligheten med sig själva som insats: Claus Beck-Nielsen och Suzanne Brøgger.
Beck-Nielsen försvann och återfanns som hemlös, iscensatte sin egen begravning, återuppstod som Nielsen, reste till Irak under brinnande krig, omskapade sig till Syster Nielsen och framträder, reser och skriver nu som den ampra Madame Nielsen.
Om man föreställer sig Yahya Hassans senaste månader som en bombastisk iscensättning av fenomenet ”Yahya Hassan”, gettograbben, värstingen, det etnografiska objektet, går det att se en parallell till Nielsens konstnärliga interventioner i verkligheten.
Men kanske ligger Yahya Hassans 2010-tal ändå närmare Suzanne Brøggers 1970-tal, i den meningen att det snarare reflekterar ett misslyckat försök att kontrollera den egna myten. Brøgger säger själv att hon känner igen sig i Hassan (Expressen 29 mars).
Brøgger var runt 25 när hon insåg att vår kultur inte gillar det som framstår som motsatser. Hon bestämde sig för att bejaka paradoxerna: vara en både sexuell och intellektuell feminist, glamorös och seriös och utifrån den positionen skrev hon sin första bok. Den hyllades men hon fick löpa gatlopp i medierna, och hade kåta män utanför dörren dag och natt. Myten om ”Suzanne Brøgger” levde sitt eget liv och var nära att ta kål på henne.
Yahya Hassan utmanar också normen om kongruens. Han träder fram som en starkt religionskritisk antirasist som brinner för dem som växer upp som han, han är artig och ironisk, välformulerad och grov i mun, intellektuell och kriminell.
Han har försökt använda sitt utrymme i offentligheten, men suget har varit så enormt efter det mytologiserade, fadershatande underbarnet, ”svartskallen över svartskallarna, dansken över danskarna” som han skriver om sig själv på Facebook. Det är på skoj förstås, men kan man vara den personen och komma levande ur det?