Färgstark gumma i ny bilderbok
Johanna Hellgren & Åsa Lindh tecknar en älskad mormors sista dagar
Johanna Hellgren slog igenom som serietecknare för några år sedan, med böckerna om den föräldralösa flickan Frances. Genombrottet skedde dock i Frankrike och på franska, men i efterhand har hennes böcker givits ut på svenska (Galago).
Att hennes konturblyga och interiört tillbakablickande stil (jämför Jockum Nordström) också kommer att berika den svenska bilderboksutgivningen visar hon med illustrationerna i Mormors sjal. Här har seriernas bleksiktiga blyerts bytts ut mot vaxkrita och akvarell, och det är bra tjong i färgerna. Referenserna till sam- och forntida kollegor är många. Anna Höglunds jaguar stryker omkring i natten och den jonglerande apan på sidan 25 tycks mig rent stig lindbergsk. Hellgren har skapat ett generöst och trevligt spretigt uttryck där minsta toapappershållare bevärdigas pregnans och eget vara i världen.
Åsa Linds historia om en älskad mormors sista dagar framstår dock som lite blek i jämförelse med andra barnböcker om död och sorg. Den spelar inte ut sina snyftarkort lika väl som exempelvis Ulf Starks Kan du vissla Johanna från 1992, men där den i stället skulle kunna odla en smula råhet eller osentimentalitet blir den närmast förnumstig.
Bättre tycker jag om upplägget, att huvudpersonen och hennes kusin Biliam under en stor del av berättelsen dväljs under mormoderns brokiga sjal, fantiserande sig bort från en larmande släktsammankomst. ”Där inne i tältet fanns all tid i världen. Fanns plats att tänka sig vad som helst.”
Att sedan mormodern är så mottaglig för barnbarnens åstundan medan hennes äldre avkomma inte fattar något (”Men vad håller ni PÅ med?”), ja, det är förstås en schablon, men här fungerar den.
