Känslor vridna hela vägen upp och ner
Jack Hildén besöker Dansbandsveckan i ett regnigt Malung
I John Ajvide Lindqvists senaste roman Himmelstrand förlorar fyra husvagnar kontakten med omvärlden. Plötsligt är allt borta. Samma campingidyll, men till och med solen är försvunnen. Enda tecknet på att världen fortfarande existerar är en radio som sänder gammal svensk dansmusik. En smart metod för att frammana obehaglig stämning. Det är svårt att lyssna på Towa Carson en timme i sträck utan att känna att något måste vara fel:
Jag älskar gammaldags blommor / Violer gör mig glad / Om det gjorts i ädelsten med platina till blad / Jag vill ha villa av marmor med tvåhundra rum / Och en gammeldags miljonär.
Vackert, och ganska läskigt. Vare sig det är riviga danslåtar eller smäktade ballader så är det inga halvmesyrer. Varje känsla vriden till max. Glädje som gränsar till stirriga blickar och psykos. Med ju större säkerhet man besjunger sommarnatten, desto lättare blir perfektionen att ifrågasätta.
Dansbandsveckan i Malung firar 30-årsjubileum. 82 band från olika länder. Förra året var besökarna runt 48 000, antalet har stigit nästan oupphörligt. Under en vecka ska staden som normalt sett hyser 5 000 invånare pressa in ett helt års uteblivna aktiviteter. Det senare påstår en frilansfotograf från Dala-Demokraten som är på festivalen i egenskap av personlig assistent. Hon säger att många butiker skulle slå igen för gott om det inte vore för Dansbandsveckan. Mest tjänar arrangören Malung IF.
Bäst är ändå den goda stämningen, jag får höra det till leda. Här får alla vara sig själva, alla har det så trevligt och avspänt. Fotografen och personliga assistenten berättar medan jag tar en klunk öl, vi är i Grönlandsparken, där det händer om dagarna. Centrala Malung liknar en kringresande cirkus med hoppborgar, älgburgare och en stor scen utplacerad i mitten. Här samlas hemvändarna, de som inte nödvändigtvis kommer hit enbart för dansen. Alla deltar på ett mer eller mindre frivilligt sätt i festligheterna, men en mycket liten andel av besökarna är invånare. Många kommer från Norge.
Det är också kring Grönlandsparken som det kan bli stökigt, där husvagnarna belägrar varje gräsplätt. Festivalen ruvar på en hyfsat nykter image, men redan första dagarna hade dalapolisen en del att göra. Innan avslutningshelgen har 26 personer omhändertagits för fylleri, 450 fall av konfiskerad alkohol, men mindre rapporterad misshandel än vanligt. Det kan mycket väl ha ett samband. Musik skulle höras konstant, från stereor eller scenen, om det inte vore för motorvrålen från raggarbilarna som cirkulerar kring stadskärnan i makligt tempo. Regnet är nästan oupphörligt. Stilla dugg eller så måste alla gömma sig i öltältet. Några meter därifrån ligger spikraka väg E45 som leder vidare mot Mora, Strömsund.
En kilometer från centrum ligger Orrskogen. Där händer det på kvällen och där dricks inte många öl. Mer siffror: Sex dansbanor, 3 000 kvadratmeter dansgolv under tak. Såja. Skorna byts och det luktar myggmedel. Jag går fort för att skaka av knott. Banorna är kvava och varma, men ingen kan komma dit för att söka skydd, där dansar man och när jag blir uppbjuden tackar jag nej. Det här är inte på skoj. Banden är samspelta. Under soundcheck kör Boppers en tempostark version av You never can tell. Den som står utanför och betraktar möts av blickar från dansarna, blickar som är svårtolkade. Där finns en glädje över att bli sedd i mängden, samtidigt något blänkande revirbevakande.
Under foxtroten sätter paren pannorna mot varandra (att gnussa) och blundar, många står kvar långt efter att musiken ebbat ut. De ser så kära ut. Besökarna Kent och Nanne bekräftar att det inte bara är jag som är enkelspårig: Foxen är förspel. Förra året tog kondomerna slut. Aftonbladet gjorde en grej av det, påminner mig kassörskan om när jag köper souvenir-koppar.
– Skriv något bättre den här gången.
Allting är vitt, vitt, vitt, som Ulf Lundell en gång sjöng. Det är också män, män, män som spelar. Allt såklart enligt tradition och kultur. En av sångarnas teori är att med för många kvinnor skulle det bli tjafs och intriger i turnébussarna.
Lars Bälter, pr-ansvarig för veckan, tycker det är synd att männen dominerar, och när en kvinna medverkar är det oftast som vokalist. Hans önskan vore fler tjejband som dessutom vågade ta ut svängarna i form av många blåsinstrument. Två saxar, en trumpet. Däremot är männen färre på banorna. Det är inte ovanligt med tjej och tjej-par, trots de ganska strikta normerna. Frida Andersson och Sandra Greiner har dansat bugg och foxtrot i några år och har lärt sig att stå och spana ett tag efter killarna som kan föra, och framför allt se vilka skor de har. Om det ska bli dans med de duktiga killarna har man dock inte råd att vänta för länge, de blir uppbjudna så fort de släpper taget om partnerns hand. Kring midnatt smyger sig de blyga killarna upp, de som behövt några järn för att få mod.
Lars Bälter märker av en föryngring bland banden, och i och med att grabbarna spelar så hänger den unga publiken med. Och Dansbandsveckan, även om medelåldern är långt över Bråvalla, sprider verkligen ut sig över åldrarna.
Anders Inberg, sångare i Framed, märker samma sak. Det finns massor av populära buggkurser, dansmusik är coolt igen. Banden som försöker imitera Vikingarna dras med äldre publik, visst, och sen finns ”de som låter som Avicii” eller Barbados, mer syntiga. Framed försöker vara däremellan, men blir fortfarande bokade till ”Mogna kvällar”, som arrangörerna kallar det. Klart man spelar där också. Det här är ett axplock ur livet på vägen för ett dansband, samtidigt som det är årets absoluta kulmen. Jag och Anders står i mörkret bakom banan och viftar bort knott, ett annat band har tillfälligt tagit över, hans cowboykläder är mörka av svett. I går spelade de i Halmstad och snart ska de vidare.
– Det är bara att plocka fram alla grejer, spela i tre och en halv timme, köra hela natten för att ta sig till nästa ställe, och sen sätta upp allt igen och se glad ut. Man undrar ibland var den energin kommer ifrån, men det är enkelt, den kommer från publiken.
Gaget är ganska litet och delas upp mellan medlemmarna (som oftast är många). I gengäld förväntas de göra spelningar med Springsteen-längd inför en kräsen publik. Publiken förväntar sig inget mindre än de där tre och en halv timmarna.
– Vi spelade med Måns Zelmerlöv en gång och han körde i 45 minuter, sen torkade han av sig och var helt slut. 45 minuter är ett halvt set för oss.
På de andra banorna pågår dans i olika kategorier. Trängst är det på bana 2 där Lasse Stefanz spelar bland annat Brev från Kolonien och The lion sleeps tonight i ett ganska slappt set. En man snurrar runt sin rullstolbundna fru.
Många folkparker lägger ner, och banden som vill spela under vintern och hösten är förpassade till båtarna. Viking Line, Birka, och ”allt vad de heter”. De betalar överlägset sämst, men ännu är färjorna en hel säsong bort. Stämningen är god, folk har så kul, några dagars uppehåll från verkligheten.
På väg tillbaka till centrum passerar jag ett övergångsställe. En bil med sydstatsflagga över hela bakluckan står och väntar vid rödljuset. Ett huvud sticks ut.
– Ska du ha en spark i röven, säger han och skrattar, får ut en fot genom fönstret. Jag skrattar lågmält tillbaka.
– Arbeit macht frei, säger mannen vid ratten innan de åker vidare.
Jaha. En kort scen. Det finns tusentals andra. Bara duggregn nu. De flesta är så glada att man knappt tror det är sant.
Fotnot: Dansbandsveckan i Malung pågår mellan 12 - 18 juli.
