Kompisar från förr
Johan Hedenberg minns alla sina barndomsvänner som inte överlevde 50
å sidan trettio kommer den första smockan i skådespelaren Johan Hedenbergs självbiografi Lill-Tarzan å jag. Det är 1983, Hedenberg är anställd på Dramaten och ett stamkort på Café Opera ”brinner i plånboken”. Han sitter och gottar sig i Kungsträdgården när han känner igen en sliten pundare som rotar i en papperskorg. Det är hans barndomsvän Ubbe, som tackar och bugar så det blöder i hjärtat när Hedenberg efter viss tvekan bjuder honom på fika. De är båda i trettioårsåldern.
Det gör ont att läsa om det här mötet, för sidorna innan har Hedenberg skrivit fram barnet Ubbe så att man faktiskt känner honom. Ubbe, som nästan spricker av stolthet över att ha en storebror på Chalmers. Jobbiga Ubbe som jämt muckar gräl och vinner alla fajter för att han tar hur mycket stryk som helst och aldrig någonsin ger sig.
Han är inte den ende i gänget från Grimsta, Vällingby, som hamnat snett. Under extraknäck på Svartsjö kriminalvårdsanstalt har Hedenberg sett några av dem fladdra förbi. När han är femtio år får han veta att 28 av barnen han kände är döda.
Detta bildar bokens utgångspunkt, men författaren frågar inte ”hur blev det så här?” utan säger ”så här var de, så kände jag dem”. Resultatet är en gripande, starkt levande barndomsskildring med en anklagelse i botten.
Detaljskärpan är osviklig och blicken varm på de pojkar som fortfarande befolkar författarens minne. Vi träffar titelns Lill-Tarzan där i förorten på 60-talet: en fantasifull, overkligt vig och modig pojke som klättrar högst, åker sopnedkast och är bäst på så mycket. Han blir en symbol för allt vad dessa barn hade och var, som pulvriserades.
Parallellt med att Hedenberg blir en framgångsrik skådespelare blir kamraterna missbrukare, torpeder eller tjuvar. Författaren begriper det inte riktigt, trots att han svart på vitt skriver ut skillnaden mellan sitt eget konstnärliga, borgerliga hem och kompisarnas mindre bemedlade. Han vägrar liksom acceptera att det skulle kunna vara utslagsgivande – han var ju verkligen inte bättre än de – och det finns något fint i det. Innerst inne måste alla som vuxit upp bortom den totala bostads- och skolsegregationen känna att världen helt enkelt är förbannat orättvis.
Att Hedenberg sedan försöker sig på en rätt klumpig folkhemskritik, mixad med en och annan hypergrabbig anekdot för mycket, kan inte förta bokens styrka, där både barnets intensiva nu-känsla och den vuxnes sorg och vrede får plats.
