Psykfejkande konststudent gör en Lars Vilks
Konstfackseleven Anna Odell spelar psykotisk, slåss med polis och ljuger för personalen på psykakuten: hon samlar material till sitt examensarbete samtidigt som hon provocerar både den redan hårt belastade psykvården och en rättänkande allmänhet som tycker resurser ska tillfalla behövande. Det är också principiellt helt rimligt. Även om man kan invända att det för en undersökande, journalistisk konst finns något att falla tillbaka på, till exempel det wallraffande Pockettidningen R gjorde på Sundby mentalsjukhus 1975, där man bluffade sig in i vården. Problematiskt? Visst, men den gången ansågs det värt att tänja på etiska principer.
Konst är också sin egen verklighet, med sina egna värderingar. Och där har provokationen fortfarande, konstigt nog, fortfarande ett värde. Man kan säga att Anna Odell har lyckats redan nu, vad som än blir den slutgiltiga formen för hennes verk. Precis som Lars Vilks lyckades – där orsakade hans rondellhund, som vi minns, bråk och lidande men längre bort – framför allt genom att hävda en konstens autonomi tillsammans med ett gisslantagande av en medievärld som oavbrutet dras till det spekulativa.