Olsson och Gullberg, det handlar inte om er
Sverige ska inte ha hemliga domstolar utan insyn
Jag har skrivit en motbjudande artikel hävdar Expressens kulturchef Karin Olsson. Och hon är inte förvånad över att det är just jag som skrivit den. Jag tolkar det som att hon även anser mig vara motbjudande. Nåväl. Förra chefredaktören Anna Gullberg påstår att artikeln inte bara gör mig till en dåre utan dessutom mer extrem än en salafist.
Artikeln handlar om fallet Raad Al-Duhan. Den 34-årige boxningstränare som fängslats i sex månader utan rättegång eftersom han utan några som helst bevis i offentligheten påstås radikalisera svenska muslimer.
Men att den rutinerade redaktionschefen Anna Gullberg slår bakut över en intervju med en av huvudpersonerna i decenniets mest uppmärksammade polisärende är förvisso inte obegripligt.
Raad Al-Duhan har nämligen dömts för att ha hotat Anna Gullberg till livet under ett telefonsamtal med en polischef. Hans version är så klart annorlunda men frågan har prövats i domstol och han har fällts i två instanser.
Det är bra.
Så ska det gå till.
Så ska polis och rättsväsende arbeta.
Tidningen Anna Gullberg då var chef för, Gefle Dagblad, hade granskat moskén i Gävle där Raad Al-Duhans far är imam.
Det var rätt och riktigt.
Så ska det öppna samhället fungera. Journalistiken ska kunna ställa frågor om svåra saker utan att misstänkliggöras.
Men det var aldrig frågan i min artikel.
Inte alls.
Hela min artikel handlar om en annan rättsprocess. Eller snarare frånvaron av rättsprocess.
Min artikel försöker diskutera varför Raad Al-Duhan dömts till fängelse och utvisning för att vara ett ”hot mot rikets säkerhet” utan att få möjlighet att föra sin talan i en normal rättegång.
Varför vill inte Gullberg och Olsson prata om det? Varför försöker Expressen misstänkliggöra mig som person (motbjudande, dåre, salafist) i stället för att prata om själva sakfrågan?
Det är större saker som står på spel än huruvida jag är en bra eller usel journalist: Ska vi ha hemliga domstolar utan insyn i Sverige? Ska vi acceptera att man genom att kalla människor för salafister kan begränsa deras yttrandefrihet? Ska det synnerligen amorfa begreppet ”informationspåverkan” vara grund för att kasta människor i fängelse utan rättegång?
Varför försöker ni, som bägge kallar er publicister, dränka dessa frågor i en skur av personliga påhopp?
Det här har inget att göra med er.
Att nyfikenheten inte är större förvånar mig. Det borde vara en grundläggande instinkt hos varje kritiskt tänkande människa att ta reda på vad som egentligen hänt. Är det verkligen viktigare att till varje pris vinna någon patetisk liten prestigetävling mellan Expressen och Aftonbladet?
Det är ju ett stort problem om det bara är jag, en uppenbarligen motbjudande, dåraktig och salafistisk kulturjournalist, som intresserar sig för vad de sex ”imamerna” egentligen misstänks för.