Homoerotik på internat utmärkt som opera
Benjamin Brittens Billy Budd mörk, mångskiftande och storartad
Benjamin Brittens opera Billy Budd utspelar sig på det engelska krigsskeppet The Indomitable år 1797, men när Richard Jones satte upp Billy Budd i Frankfurt 2007 hade han förflyttat handlingen till en engelsk public school av mera modernt snitt. Till Göteborgspremiären stod Katharina Thoma för den omsorgsfulla överflyttningen av Jones detaljrika och avancerat utarbetade koncept. Jag såg denna briljanta uppsättning redan i Frankfurt och kan försäkra att Göteborgsversionen i alla avseenden befinner sig på samma nivå - två av de tre huvudpersonerna, Peter Mattei och Clive Bayley gjorde dessutom samma roller i Frankfurt.
Det tog obegripligt nog sextiotvå år, innan Billy Budd, en av efterkrigstidens allra främsta musikdramatiska verk, fick sin Sverige-premiär, men när det nu äntligen sker råkar den hamna så till den grad rätt i tiden. The Indomitable 1797 som är Lundsberg 2013.
Det kan tyckas som den marina miljön inte klaffar så väl med en internatskola, men det väsentliga här är det gemensamma mönstret, enkönat, brutalt, klaustrofobiskt och hierarkiskt. Lundsberg är inte längre enkönat, men annars är de underliggande mönster vi fått oss rapporterat om från Lundsberg obehagligt igenkännbara.
Annars är just det enkönade i miljön väsentligt i denna opera med sina starka och komplexa homoerotiska undertoner. Claggart - återhållet och absolut mästerligt gestaltad av Clive Bayley - är skeppets profoss (skolans ordningslärare) och väl medveten om sin egen homosexualitet. Det är livsviktigt för honom att dölja sina böjelser. Han inser att det kommer han inte att klara av längre, när den så attraktive Billy dyker upp på skeppet. Billy måste röjas ur vägen. Peter Mattei är perfekt som den så intagande Billy. Den tredje parten i detta triangeldrama är kapten Vere, upptagen av sin roll som sjöhjälte och tämligen omedveten om sin sexualitet. Även han drabbas av Billys charm men blir så förvirrad, att han sviker Billy gruvligt och låter honom bli hängd, sedan Billy närmast genom en olyckshändelse råkat döda Claggart, som anklagar Billy för anstiftan till myteri. Matthias Zachariassen klär fegheten i nobel tenorskrud.
Brittens musik är mörk, mångskiftande och gastkramande stark, något som inte minst framhävs i orkesterspelet under Jan Latham-Koenig. Övriga solister är utmärkta, kör och statister agerar direkt virtuost i denna storartade uppsättning. Missa den inte!
