Äntligen får vi veta varför Sverige är i krig
Pierre Schori inför rapporten om den svenska insatsen i Afghanistan
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2017-03-01
För över 15 år sedan drogs Sverige in sitt första krig i modern tid. Den brittiskledda Afghanistaninsatsen skulle enligt FN-mandatet skydda regeringen i Kabul under sex månader.
2003, samma år som president George W Bush anföll Irak, ställdes all militär under Natoflagg och USA-befäl. Samtidigt förvandlades den fredsbevarande operationen till ett fullskaligt krig över hela landet. Detta skedde utan att riksdagen informerades ordentligt, enligt fredsforskaren Wilhelm Agrell i boken Ett krig här och nu.
2013 uppdrog den socialdemokratiska partikongressen åt regeringen att tillsätta en oberoende granskningskommitté. Men försvarsministern utsåg sent omsider i stället en enmansutredare, Tone Tingsgård, som i riksdagen upprepat röstat för fortsatt deltagande i kriget.
I morgon presenteras rapporten. Ska vi nu äntligen få veta vad som hände med de ambitiösa målen, som också skulle rättfärdiga vårt militära engagemang, om att skapa demokrati och säkerhet, säkra kvinnors rättigheter, minska korruptionen och stoppa opiumproduktionen? Eller var syftet att Sverige skulle kvalificera sig för kommande internationella insatser tillsammans med Nato, som forskare på Försvarshögskolan förklarade?
Afghanistan är ett av världens fattigaste och farligaste länder. De två senaste åren har varit de mest våldsamma hittills. Över en miljon afghaner är på flykt. Otryggheten för kvinnor och barn har ökat och droghandeln har nått nya rekord, enligt FN.
Redan 2009 protesterade generalsekreteraren Torbjörn Pettersson i Svenska Afghanistankommittén (SAK) mot Sveriges militarisering: ”Argumentet att militär behövs för att skydda civila och biståndsarbetare klingar falskt”. SAK har upprepat att de klarat sig helt utan militär i 30 år, i samarbete med lokalbefolkningen; en sammanblandning med den militära insatsen vore förödande. För 500 svenska soldater i Afghanistan skulle man dessutom ha kunnat få 25 000 välutbildade lärare eller 720 000 elever.
För att legitimera den militära insatsen har också anförts att vi är i Afghanistan ”därför att FN vill det”.
Men varför hade vi då, fram till Mali-insatsen 2014, inte deltagit i någon av de FN-ledda operationerna? Både Kofi Annan och Ban Ki-moon har bönat om välutbildade trupper till Tchad och Kongo, där läget är etter värre än i Afghanistan.
Vill man ”göra som FN vill”, då ska man göra som FN gör i Afghanistan, det vill säga bidra civilt till utveckling och försoning och inte delta i ett outsourcat krig.
Socialdemokraternas förre utrikestalesman Urban Ahlin brukade lägga till, att ”vi måste hjälpa Obama”. Ska vi nu fortsätta med att ”hjälpa Trump”?
Den svenska enmansutredningen kommer att jämföras med den norska utvärderingen En god alliert – Norge i Afghanistan 2001–2014, som kom 2016. I fråga efter fråga skriver kommissionen, som bestod av tio oberoende ledamöter, att egna norska uppfattningar fick stå tillbaka för att man kände sig tvungen att vara ”en god alliert”.
Huvudmålet, att stötta USA och Nato, var egentligen också det enda som uppfylldes helt. Kriget i övrigt och de civila insatserna var ett stort misslyckande: talibanerna är starkare än någonsin sedan 2001, militanta islamister likaså.
Norge gjorde inte heller någon större skillnad: ”En intervention med sikte på regimskifte som i Afghanistan är resurskrävande och konfliktskapande. Statsbyggning är närmast omöjligt att uppnå då det pågår väpnad konflikt”.
Utredarna konstaterar också att den långa utländska militära närvaron skapade en känsla av ockupation och medverkade till att stärka dem som den militära insatsen skulle bekämpa.