Vem ska trösta trösterskan?

Avslöjande antologi om känslomässigt arbete

Anneli Jordahl

helskärm

Sverige räknas internationellt som ett av världens mest jämställda länder. Det märks inte i den här feministiska antologin från ett nystartat förlag. Redaktörerna gick ut med ett upprop i sociala medier: Skriv om känslomässigt arbete.

Femtio röster i noveller, dikter, foton, intervjuer och spel uttrycker den omtänksamma gesten som upprätthåller en god stämning. Blicken för andras behov, alltifrån partnerns identitetskris till presentinsamlingen åt en arbetskamrat. Män är lata i relationer och de tycker sig ha råd med det. Deras sexbehov går först och deras tid är värd mest. Kvinnorna finns där ändå, lyssnande och pysslande, på grund av kärlekslängtan och någon nedärvd jäkla vana.

Behovet av vård och omsorg i samhället som i hemmen är oändligt, och insatserna står i huvudsak kvinnorna för. Här finns plågsamma scener från hemtjänsten och ett tragikomiskt koncist utbrott från en kvinna som nyss avlivat en älskad hund. Hennes sorgearbete bestod i att trösta partnern, eftersom han dessutom sörjde tidigare hundar han förlorat.

Att använda lek och humor är en framkomlig väg för feminismen. Det visste redan Grupp 8. Att publicera autentiska sms från partners och manliga kamrater är djärvt. Männens ringaktning har ett särskilt avmätt språk.

Kvinnors vårdbehov är lägre värderat, liksom deras behov av uppskattning. Det blir tydligt i novellen där en kvinna kör flera mil för att besöka sin särbo och han inte ens har orkat städa och handla hem mat.

Så vem tröstar den omvårdande kvinnan? Jo, hon får söka sig till andra kvinnor för bekräftelse. Det uppmanar förmodern Märta Tikkanen som intervjuas. Och hon säger: Skriv!

Antologin rymmer inga uppmaningar till politiskt uppror mot att kvinnor står för den huvudsakliga vården i offentligheten och i hemmen, men att skriva är förstås också ett uppror. Så pass kraftfullt att många väljer att vara anonyma. Upphovskvinnorna är inte presenterade, men allt andas storstad och medelklass. Att resultatet blev heteronormativt, beklagar redaktörerna. Det var de bidrag som sändes in.

Märta Tikkanen ringar in problemets kärna när hon nämner kvinnors uthållighet: ”De tror och hoppas att det ska bli bättre, att det kommer att ordna sig, och ibland är det där helt förtvivlat.”

Hur många generationer unga kvinnor, som tror sig ha valt en genusmedveten man, ska läsa Det kallas kärlek av Carin Holmberg – och inse att de är lurade? Det här mer subtila – men för kvinnan ändå utmattande – utsugandet är svårt att lyfta fram. Det reduceras lätt till bittert gnäll över småsaker.

Bra initiativ där, av Systerkonspirationen.