Rappt och ilsket om feminism ”som gått för långt”

Joanna Williams har poänger men gör det för enkelt för sig

Ulrika Stahre

Vad är feminism? I min värld är den dels en kamp för rättvisa villkor, dels en utökad kamp för att alla ska få vara människor i första hand, kvinnor män svarta vita hetero homo etc etc i andra hand. En framgångsrik feminism avskaffar så småningom sig själv.

Denna definition är bred, det medges. Men när brittiska Joanna Williams tar sig an en feminism hon anser överflödig breddar hon begreppet ännu mer. Och är givetvis övertygad om att avskaffningens tid är här. I hennes bok är allt som handlar om kvinnor feminism. Således kan hon både skälla på kraven för kvotering till bolagsstyrelser (kämpa för arbetarkvinnor i stället, jag håller helt med) och på den unga generationens jagfixering och identitetspolitik (som om feminister var ensamma om det).

Williams gör det med andra ord alltför enkelt för sig, vilket också gör hennes bok enkel att kritisera. Men hon har också en del poänger. Hon analyserar feminismens historia på till stora delar förtjänstfullt sätt. Fram till nutiden, alltså, och ska boken sammanfattas är det ungefär så här: ”Feminism och kvinnokamp har gjort mycket gott, men nu räcker det för det finns inget att gnälla över. Jag hade längre till skolan än ni, unga bortskämda snöflingor till feminister.”

En generationsklyfta skrivs med andra ord fram. Williams blandar med omsorg samman intersektionalitet med identitetspolitik, och analys med aktivism. Att ta hänsyn till fler variabler än klass och kön betyder inte med nödvändighet att stänga in sig i sin lilla grupp. Jag kan förstås också begripa att det ser ut som om identitetspolitiska utspel dominerar den feministiska debatten. Därför att de syns, traderas i det oändliga och får oss att förfasas över tidens flocktänkande dumhet.

Williams har rätt i att det också finns en nykonservatism, som ibland gifter sig med feminismen vilket kan anas i diskussionerna kring samtyckeslagstiftningen. Hennes fixering vid att kvinnor framställer sig som offer är annars rätt provocerande – offerpositionen följer inte med nödvändighet av att en grupp påtalar orättvisor.

Williams skriver rappt, tendentiöst och med en ilsken energi som är medryckande. Kanske har hon rätt i någon samhällsanalys – hennes huvudsakliga områden är kvinnors framgångar i utbildningsväsendet samt lönesättning (det senare förenklas dock kraftigt). Men tyvärr är hon slängig med fakta, själv hinner jag bara läsa till sidan 15 när jag ser det första faktafelet.

Där skriver Williams apropå utbildning att man i Sverige sedan 1998 är skyldig att arbeta mot könsstereotyper. Det stämmer i princip gott och väl, och Williams hänvisar till en artikel i The Guardian om genusförskolor. Sedan fortsätter hon: ”Lärare uppmanas att använda det könsneutrala pronomet 'hen' för att undvika spridning av sexistiska antaganden.”

Detta är fakta hämtade ur samma artikel, och handlar alltså fortfarande om genusförskolor, något som Williams inte låtsas om. Hon får det att se ut som om svenska lärare tvingas använda hen – allt har gått för långt, alla är för känsliga, vart är vi på väg.

En sådan glidning gör att Behöver vi fortfarande feminismen? tappar rejält i trovärdighet, vilken den också gör när de feministiska källor hon använder i stort sett är hämtade från 1970- och 80-talens radikalfeminism samt från olika kändisars uttalanden i frågor om kvinnor och män.

Nå, till hennes försvar får ändå sägas att hon arbetar enligt sitt mål och lyckas ganska bra med det.