Från dödsmaskiner till näringsrik fängelsemat

Lärorikt om sista tiden för svenskt dödsstraff

Carl-Michael Edenborg

Lars-Erik Holländer är kriminalkommissarie på Säpo. Han är också ”lite av en äventyrare” enligt fliken på hans bok Halshuggning och andra svenska straff.

Det är spännande läsning. Utläggningen erbjuder kanske inte mycket nytt för den som redan är inläst på svensk kriminalhistoria. Främst är boken ett kompilat från andras ­arbete. Men här finns de samlade: mördarna, bödlarna, bilorna, giljotinen, dödsmaskerna, i anekdoter och inte minst mängder av fotografier. Fokus ligger på decennierna kring det förra sekelskiftet, med centrum i avskaffandet av det civila dödsstraffet 1921.

Holländers Halshuggning och andra svenska straff är ett försvar för den nutida svenska modellen genom jämförelser som är både historiska och geografiska. Boken skildrar en humanisering av den juridiska straff­maskinen: från dåtidens kropps­plågande och skamskapande straff till vår tids relativt näringsrika fängelsemat och fotbojor.

Men nej, Michel Foucault är inte med i personregistret, den här boken innehåller inte särskilt många abstrakta resonemang. Bland dess självmotsägelser finns att författaren hävdar att det är offren och deras lidande som borde lyftas fram i stället för brottslingarnas dåd, men även denna skildring lägger betoning på mördarnas, rånarnas, tjuvarnas äventyr.

helskärm

Författarens egen äventyrlighet märks mest i det sista kapitlet, som inte vilar lika mycket på läsning av andra, utan på egna erfarenheter. Det skildrar vårt nutida svenska straffsystem, inklusive måtten på en normal fängelsecell och den hårresande statistiken över självmord bland dömda: det är arton gånger större risk att en nymuckad fånge tar livet av sig jämfört med befolkningen i stort. Arton!

Det är i första hand detta det sista kapitlet som ger boken dess egenvärde, trots att den äventyrlige kriminalkommissarien även ger sig ut på svag is i sina utläggningar om genetiska faktorer och medfödda personlighetsstörningar som adhd: hans resonemang inkluderar en sida om den minst sagt osäkra hypotesen kring ”MAO-A-genen”. 

De stora, avgörande diskussionerna om straff kontra vård, om isolering av människor för att skydda offren, om den uråldriga tanken på vedergällning, om det faktum att fängelser ofta är rena brottsskolor, och alla andra frågor som väcks av fängelset som samhällsbärande institution, skrapar Lars-Erik Holländer tyvärr bara mycket försiktigt på.

Men, skulle han själv tillägga, vi måste först lära oss av historien för att kunna hantera framtiden. 

Den här boken gör en del av den historien tillgänglig.