Därför vågar ingen fixa bostadsmarknaden

Andreas Cervenkas ”Fuskbygget” folkbildar om bostadspolitiken

helskärm

Fuskbygget

Krönikörsässet Andreas Cervenka skulle såklart aldrig börja en text med att rabbla siffror, men hör här: 288 000 miljarder dollar. Det var värdet av världens bostäder 2022. Nästan tre gånger mer än planetens samlade BNP – och det överlägset främsta skälet till att världens förmögenheter aldrig varit större. 

Lägger man till kontor blir summan 338 000 miljarder dollar.

”Fuskbygget” är full av siffror som får skallen att vilja explodera. Dels för att de rör belopp så stora att en medelklasshjärna inte riktigt kan hantera dem, dels för insikten de förmedlar. Vi är körda. Oavsett om vi hyr en lägenhet, kämpar med räntekostnader och amorteringar på stora lån eller har våra pensionspengar investerade i fastigheter är vi inlåsta i samma perversa ekonomi, ett finansiellt system där tak över huvudet förvandlats från social rättighet till tillväxtmotor. En motor som gjort vissa ofantligt förmögna men som likväl är matad med luft – och sprängfylld av risk.

För att få en smak av den där risken behöver vi ännu en hisnande summa: Mellan 2014 och 2022 ökade det globala värdet på fastigheter ökat 158 000 miljarder dollar. En återgång till prisnivåerna från tio år sedan skulle, för att citera Cervenka, få den stora fastighetskraschen 2008 att ”framstå som ett frikyrkligt scoutläger”. 

Men också evigt stigande bostadspriser innebär dåliga nyheter. Det vore att hoppas på mer av det som pågår nu: skenande ojämlikhet, höga personliga lån, låga offentliga investeringar och en bostadsbrist som driver hopplöshet och, enligt Cervenka, politisk extremism.

Folkbildaren Cervenka skriver enkelt och pedagogiskt, med den kombination av mustig galghumor och fast lågande vrede över sakernas tillstånd som läsarna av hans krönikor i Aftonbladet känner igen. 

Att priset på bostäder alltid går uppåt är en myt. En hel del tyder på att vi just påbörjat en lång färd nedåt sedan inflationsåret 2021. 

Cervenka tar oss med från bostadskraschen år 33 (den löstes genom att kejsar Tiberius gav markägare möjlighet till statliga och räntefria lån), gör nedslag i bland annat 1800-talets början, då kriget mellan Sverige och Ryssland fick värdet på bostäder att falla till 1420-talsnivåer. Mer ingående skildras moderna exempel som kinesiska Evergrandes konkurs, ”en finanskris på steroider”, och svenskarna Ilja Batljans och Oscar Engelberts krascher rakt in i solen.

För bostadsmarknaden lyder inte lagen om tillgång och efterfrågan, utan bankernas möjligheter att tillverka nya pengar. Och det gör de genom att låna ut pengar till privatbostäder – ju högre priset är, desto högre säkerhet, det vill säga tillgångar, för banken. Risken vilar hos låntagaren – och staten som i alla fall hittills i historien räddat de stora kreditgivarna när det behövts. Varje lånad krona som inte amorteras bidrar också till intäkterna. 

En siffra till: De stora svenska bankernas rörelseresultat har gått från 31 miljarder kronor 1999 till 206 miljarder 2023. Samma år skrapade matjättarna Ica, Axfood och Coop ihop 8 miljarder kronor. 

Det är alltså inte Sveriges unga som kommer att bli gladast om regeringens nya förslag om lägre amorteringskrav och höjt bolånetak går igenom.

Statsministern själv behöver knappast låna mer pengar. När villan i Strängnäs säljs kommer han och hustrun Birgitta Ed att ha tjänat ungefär 25 000 kronor i månaden – bara genom att bo i den mellan 2002 och 2024.

Och Ulf Kristersson är inte ensam. Utvecklingen av bostadspriser har gjort framför allt boomergenerationen till miljonärer. Och att reformera bostadsmarknaden skulle vara, för att tala med Cervenka, som att rikta ”maskingevärseld rakt in i den svenska medelklassen”.

Det finns såklart andra vägar att gå än att fortsätta göda bankernas pengamaskiner. Men alldeles för många  – inte minst politiker – har för mycket att förlora på en förändring. 

Och snart lämnar boomergenerationen vars ”bostadskarriärer” gjort dem förmögna över tillgångarna till sina barn.

Utan att behöva skatta en krona – nu heller.

Andreas Cervenka arbetar på Aftonbladet, därför recenseras hans bok av Anna Hellgren, kritiker och redaktör på Expressen Kultur

Café Bambino träffar författaren Amer Sarsour

Amer Sarsour om prosans magi, flyktens odyssé och att bli någon att räkna med