Författardrömmar och surrealistiska noveller
”Promenader i natten” har ett svårt format – som Lina Wolff behärskar
Publicerad 2024-11-12 05.00
Promenader i natten
Det finns en kort novell av Jorge Luis Borges som heter ”Borges och jag”, som ingår i boken Ordmakaren från 1960. På endast en sida upprättas en sträng åtskillnad mellan författaren Borges och personen Borges. Den förres bravader når den senare via post, och ibland dyker hans namn upp på listor över universitetslärare eller i biografiska lexikon. Personen låter författaren hållas, även om han känner till ”hans perversa behov av att förfalska och överdriva”.
Kanske hade Lina Wolff Borges novell i åtanke under arbetet med sin nya bok. Formatet överensstämmer, ”Ordmakaren” liksom ”Promenader i natten” består av en samling fragmentariska prosastycken. Men framför allt finns det en överlappande tematik som handlar om hur rollen som författare med tiden kan komma att kännas främmande.
Det hela tar avstamp i ett nattligt besök. En författare ligger sömnlös över den roman hon arbetar på och just som hon bestämt sig för att ge upp författaryrket och gå tillbaka till något av sina gamla jobb framträder ingen mindre än Marcus Aurelius (romersk kejsare tillika författare till aforismsamlingen ”Självbetraktelser”) gestalt i rummet. Aurelius beordrar henne att sluta misströsta, för att tackla sin vånda och komma ur sitt tillstånd av självupptagenhet bör hon under fyrtio dygn skriva ned sina drömmar. Resultatet, förord och efterord inräknat, är fyrtiotvå prosastycken, sällan mer än ett par sidor långa.
I ett kapitel rubricerat ”Den dansande apan” beskrivs en författare som förblindas av sin egen förmåga att framträda för en publik och gör allt större överdrifter under sina samtal: ”Ju mer makabra historierna om mina böckers tillkomst blev, desto mer lyssnade publiken.” Till slut vägrar hon lämna scenen, utan reser där i stället ett tält som hon flyttar in i. Denna passage synliggör på ett effektivt sätt den mask som tvingas på författare när de förväntas prata om både sin bok och om den ”kreativa processen” på ett sätt som är säljbart.
Wolff slår in en kil mellan rollen som författare och det faktiska skrivandet
”Hur blir man i en kommunikation helt och fullt uppriktig?” frågar hon sig i en annan av texterna, för att sedan likna förställdheten vid ett slam som kan filtreras bort. Bildar då dessa dryga fyrtio prosastycken ett finmaskigt nät som filtrerar bort det slam av förljugenhet som kommer med författaryrket?
Både ja och nej.
Ja, såtillvida att formen tillåter det ambivalenta. Wolff slår in en kil mellan rollen som författare och det faktiska skrivandet och i de glipor som uppstår breder ”Promenader i natten” ut sig. Omtagningar synliggör perspektivförskjutningar och fram träder en bild som öppnar upp för det motstridiga, då texterna får skava mot varandra.
Det är ett svårt format. Introspektion och metakommentarer om det egna skrivandet blir lätt tråkigt. Likt en skrivövning på en författarskola – skriv ner det du gjort idag – givande för författaren men på det stora hela ointressant för läsaren. Tur då att Wolff är allt annat än tråkig. I stället drabbas jag under läsningen av ”Promenader i natten” av samma sorts glädje som jag gör när jag läser hennes romaner, glädjen i att aldrig på förhand kunna räkna ut hur nästa sida ska sluta. Wolff är en författare som inte räds att ta ut svängarna i sin fiktion och ”Promenader i natten” karaktäriseras även den av ett bejakande av det drastiska, den här gången utan det stränga krav på koherens som ett romanbygge kräver. På så vis är det kanske inte särskilt märkligt att hon nu lämnar den på förhand utstakade vägen även på ett formmässigt plan.
Nej, såtillvida att även detta givetvis är litteratur.
För boken kan också läsas som en samling surrealistiska mikronoveller. Mycket bra sådana ska sägas, jag har sett fram emot en återgång till det korta formatet sedan jag läste Wolffs debut, novellsamlingen ”Många människor dör som du”.
Då är den övergripande diskussionen om de inre konflikter som kommer med att ha kreativiteten till yrke till syvende och sist en fråga om gestaltning, om fiktion.
Så fallerar också den åtskillnad Borges upprättar mellan jaget och författaren i textens sista mening: ”Jag vet inte vem av de två som skriver dessa sidor.”
Café Bambino
Amer Sarsour om prosans magi, flyktens odyssé och att bli någon att räkna med