Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Leopold

I huvudet på en loser

Pia Bergström har läst ”Osynlighetsmanteln” av Ge Fei

Publicerad 2018-02-15

Ge Fei (pseudonym för Liu Yong), född 1964.

Varför titeln Osynlighetsmanteln? Det undrar jag under ­hela läsningen av den här ­underfundiga kinesiska samtidsromanen.

Den tilltufsade antihjälten, Cui är sannerligen ingen magiker. Han är en tekniskt begåvad musiknörd som bygger avancerade musikanläggningar av begagnade specialdelar han fyndar på second hand-marknader eller E-bay. Förstärkarna tillverkar han själv.

Det blir inte mycket förtjänst. Han är medveten om att hans rika kunder, direktörer på olika nivåer, vulgära gangstrar eller uppblåsta intellektuella sällan har någon vidare musiksmak utan oftast bara är ute efter prestigen att äga en exklusiv musikanläggning. Ändå finner han stor tillfredsställelse i att få musiken, särskilt den klassiska europeiska musiken som han älskar, att låta precis som den ska, med all sin mäktighet och ­finaste nyanser.

Det jag tror Ge Fei vill göra synligt i den här historien är att i det moderna Kina betraktas Cui – en socialt tafatt men ”själsfin” människa som aldrig lurar någon – som en loser. Han är 48, har knappt några ägodelar utom ett par unika högtalare av märket Autograph och är snart hemlös ­efter att han ridderligt avstått sin egen lägenhet till sin exfru som lämnat honom för sin chef.

Hans näriga syster som helt fräckt roffade åt sig mammans lilla hus redan innan hon somnat in på sjukhuset, låter brodern bo i hennes egen dragiga höghuslägenhet ett tag men kräver snart tillbaka den. Hon har sålt huset till ett företag som ska göra det till en pittoresk bar i den ruffiga gränden.

Jag följer Cuis liv och tankar med blandade känslor. Ibland tycker jag synd om honom för hans oförmåga att slå tillbaka när han blir blåst och utnyttjad – till och med av sin gamla barndomsbästis som en gång var den trasigaste ungen i gränden men nu, med sitt affärssinne, passerat förbi i den sociala hierarkin – ibland beundrar jag Cuis stoiska snällhet och envisa idealitet i yrket. Han ser kvaliteter innanför skalet på folk, en förmåga möjligen på utdöende i hela världen.

Ge Feis roman är både kinesisk dirty realism och en moralisk saga, berättad på det där luriga sättet där man får följa en ganska idiotisk människa och ändå lära sig sympatisera med honom.

Det är också fascinerande att se in i högst opolerade familjemiljöer i Peking och in i Cuis motbilder, hans nostalgi och längtan. Han möter tarvlighet och förakt från folk som kommit upp sig men tänker ofta på hur stämningen var bland människorna i gränden när han var barn och hur samhället var mänskligare då, fastän alla var materiellt sett fattigare. Då Griegs Våren kunde höras på morgnarna i skolans högtalare.

Att låna Cuis perspektiv på tillvaron är givande, en vass och finurlig kultur­kritik från oväntat håll.

Följ ämnen i artikeln