Fångar farfar i flykten
Pia Bergström om en gripande släktsaga
Publicerad 2019-03-18
Titeln på unga franska författaren Alice Zeniters roman, Konsten att förlora, signalerar tyngd och tragedi. Det förunderliga är att hennes släktsaga om tre generationer i en fransk-algerisk familj trots dess mått av lidande ändå är så lättsam.
Berättarrösten, som inte är identisk med men nära huvudpersonen Naïma, är genomskådande och milt ironisk, helt utan den harm och vrede som brukar finnas med när ättlingar till invandrare skildrar sina liv och orättvisa villkor i det nya landet.
Men det beror nog främst på att Naïma är just tredje generationen. Hennes far Hamid som var nio år när hans algeriska familj flydde till Frankrike, blev ateist redan som ung och 68-radikal och har aldrig försökt föra över några minnen eller traditioner från sin muslimska familj.
Snarare har han försökt glömma allt om barndomen, särskilt skammen över den barnrika familjens fattigdom och den rasistiska mobbningen han fick uppleva i skolan. Hans föräldrar förblev analfabeter som talade en mycket knackig franska. Han fick vara den som svarade i telefon och översatte myndighetsbrev och fyllde i alla blanketter. Men som vuxen tjänsteman i staten har han aldrig velat identifiera sig med ”obildade araber”. Han vill bara vara fransman. Dessutom är Naïmas mamma blond fransyska.
Så vem är då Naïma? Vari består den algeriskhet hon gått miste om under sin uppväxt?
I en sorts kringgående bakåtrörelse hämtar Alice Zeniter upp det där svåra och traumatiska i familjens förflutna som Hamid föredragit att vara tyst om. Medelst den numera lite gammeldags romanformen med allvetande berättare där man får veta inte bara vad romanfigurerna gör utan också vad de tänker och känner, blir historien om farfar Ali både gripande och mångfacetterad.
När Algeriet ännu var en fransk koloni var han en relativt välbärgad olivbonde med flera anställda arbetare i en liten bergsby i Kabylien. Som ung stred han för Frankrike i andra världskriget och när det blodiga algeriska självständighetskriget började på 50-talet trodde han inte på FLN:s seger. Att den rivaliserande familjen i byn hjälpte FLN-gerillan spelade in när han angav vissa av dem för den franska militären.
Men efter självständighetsomröstningen 1962, då alla fransmän lämnade landet, hotades Ali till livet av hämndlystna bybor. Han överlät gården till brodern och flydde till Frankrike.
Ali är den som förlorar mest i den här historien. Från att ha varit rik och respekterad, familjeöverhuvud och medaljerad krigsveteran, blir han en föraktad ”harki”, ett epitet för algeriska kollaboratörer som också används nedlåtande i Frankrike.
I romanens andra del får man följa familjens liv inlåsta i fängelselika flyktingläger, först i iskalla leriga tält och sedan trånga baracker där männen sätts att röja skog. Så småningom får Ali jobb på en stor stålfabrik i Normandie och tilldelas en tvårumslägenhet i ett nybyggt hyreshusområde, där han och hustrun Yema och de då fem barnen flyttar in. Där får de ytterligare fem barn men blir kvar trots trångboddheten.
Med sin obesvärade blandning av distans och närhet, levande gestaltning och respektlös intellektuell slängighet är Konsten att förlora oavbrutet fascinerande. Historiens ständiga förändringsrörelse är påtaglig och närvarande.
Och identitetsfrågan som känts som ett sår inuti Naïma läks på något sätt, med tiden. Hon besöker Alis gamla by, nu omgiven av murar och taggtråd, och träffar sina algeriska blodsanförvanter, något som ingen annan av Alis barn eller barnbarn vågat göra på grund av det politiska våldet som aldrig tycks försvinna. Där upptäcker hon att hon till slut ändå känner sig ganska likgiltig inför sitt kabyliska arv.
Och hon förstår sin far Hamids beslut ”att inte låta de tidiga barndomsåren utgöra grunden när han skapade sig ett nytt liv”. För honom och för hans dotter Naïma är inte Algeriet ett förlorat land, bara ett frånvarande och avlägset land.