Har en AI översatt eller är det ett experiment?

Bookerprisade författarens bok är nästan omöjlig att läsa på svenska

Viktoria Jäderling

Publicerad 04.00

Profetens sång

”Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen.”

Ovanstående rader ur Predikaren i Gamla Testamentet som inleder den irländske författaren Paul Lynchs dystopiska roman ”Profetens sång” kan sägas tala rakt in i samtidens katastrofhärdar. Enligt en intervju började Lynch skriva den 2018 – innan pandemin, Ukraina och Gaza – med tanke på Syrienkriget, flyktingströmmarna därifrån och västs likgiltighet inför desamma. Lynch ville genom ”radikal empati” se in i det ”moderna kaoset”, inklusive de liberala demokratiernas oro och auktoritära tendenser.

Men ju mer romanen växte desto mer började den ”tala till flera politiska verkligheter samtidigt”. I en annan tidning säger han: ”Folk [säger]: du är en politisk författare, det här är en politisk roman. Jag liksom, nej, jag är ingen politisk författare, min bok har alldeles för många lager för det.”

Intervjuer med författare är hopplösa. Varför är jag ens intresserad av Lynchs intentioner och efterkonstruktioner? Jag läser recensioner i internationell press också.

Lynchs apokalyptiska vision utspelar sig i ett slags modernt Irland. Fyrabarnsmamman Eilish försöker navigera i vardagen samtidigt som landet tas över av en totalitär regim. Romanen inleds med att två poliser knackar på dörren och vill tala med Eilish make, en lärare involverad i facket som planerar en stor demonstration. Maken är därmed en säkerhetsrisk och efter demonstrationen försvinner han. Eilish är högt uppsatt på ett biomedicinskt företag, hon intalar sig att de trots allt lever i ett fritt land medan hon försöker få ihop livspusslet med lämning, hämtning och handling. Ända tills hennes son, som lierat sig med rebellerna, försvinner och ett inbördeskrig bryter ut. Inga halmstrån att hålla fast vid finns kvar:

”Staten ska lämna en ifred, Michael, inte gå in i ens hus likt ett odjur som tar en pappa i sina nävar och glufsar i sig honom, hur kan jag ens försöka förklara detta för barnen, att staten de lever i har förvandlats till ett monster?”

I textblock utan stycken varvas ett hektiskt skeende med inre tankar och repliker utan anföringstecken. Kanske var det just detta litterära grepp som övertygade Bookerprisjuryn. ”Vi gör klokt i att inte vända bort blicken”, skriver The Guardian. Här finns även gräsliga metaforer som, när de inte är obegripliga, stryker under grymheterna och vansinnet med tjocka streck. Samtidigt verkar de på ett diffust sätt sikta mot något mer tidlöst och universellt, själva existensen:

Eilish har ”… en krypande förnimmelse av dubbla tider som om hennes liv utvecklade sig två gånger längs parallella stigar.”

”Hon öppnar munnen men det kommer inte ut något ljud, hon har slungats ut ur kroppen och nu förvandlats till en enda svart tanke, tanken intensifieras och expanderar i mörkret tills den har svalt all materia.”

I linje med tidlösheten saknas referenser till Irlands våldsamma historia, till ”The Troubles”, eller andra identifierbara världshändelser. Verkligen inget fel i sig, men i stället för att verka allmängiltig framstår boken som generisk och adaptionsvänlig; ont eller gott är tydligt från sidan ett och en film är redan på väg.

Snudd på omöjligt är det sen att uppfatta allt det här akuta när översättningen sätter bygget i ytterligare gungning. Redan vid sida tre börjar jag parallelläsa det engelska originalet för att få grepp om vari min olust består. Så här kan det låta:

”Någonting massivt har börjat lossna, det är hennes hjärta som slirar likt grus.”

”Hon följer hur hans blick känner av lugnet i töcknet …”

Någon ”reser sig på händerna”, ett ansikte är ”sammantryckt”, ett barns käke ”är indragen under överläppen”. ”The warm stillness of the crusted bread” blir ”Det knapriga brödet är helt stilla i sin värme”.

Det här är inte Finn fem fel, jag skulle kunna fylla halva tidningen med exempel. Med tanke på Bookerpriset, och en erfaren översättare som Helena Fagertun, förutsätter jag att det svenska utgivningsförloppet varit mycket påskyndat. Har vi rentav fått vår första osminkade litterära AI-översättning? Är det hela ett experiment? Eller vad är det jag inte fattar här?