Dödliga synder från båda sidor av Atlanten
Publicerad 2013-03-28
Vårflod av nya deckare väller över oss
Ett av få vårtecken är ändå att det publiceras (läs vräks ut) fler och fler deckare i takt med att ljuset återvänder. I vårens flod av mordgåtor och ledsna poliser är det inte mycket som sticker ut, men en udda liten sak är en samling krimnoveller utvalda av Elizabeth George.
Den amerikanska deckardrottningen, som nästan skapat en egen genre – deckare i brittisk miljö skrivna av amerikaner som tycks föredra doften av den gamla världen för att skilja ut sig från det hårdkokt amerikanska – är inte en redaktör av guds nåde. Av två onda ting är en ganska ojämn samling noveller, samtliga skrivna av kvinnor.
Antologin utgår från de sju dödssynderna, närmare bestämt den andra respektive tredje: girighet och vällust. Jakten på materiellt överflöd, och jakten på kärlek och sex driver i denna bok människor över kanten. De som avstår klarar sig. I de flesta fall. Det är alltså fråga om en sorts bestraffningsdeckare, moraliteter.
De sju dödssynderna är en medeltida lära som balanserades mot de sju dygderna till ett begripligt schema över mänskliga tillkortakommanden och möjligheter. De två som är i fokus här har sina motparter i generositet och kyskhet. Dessa är inte särskilt framträdande i novellerna. Det är ju inte så att kriminalgenren i allmänhet ställer synd mot dygd. Vad den gör är att skapa ordning genom bestraffning av ondskan/synden, genom olyckor, otur, polisen, ödet. Dygden är helt enkelt ointressant. Både för vår tid och för krimgenren.
Ibland undrar jag om inte deckarna är ersättningen för forna tiders offentliga avrättningar. Vi, publiken, får på ett enkelt och icke-våldsamt vis ingnuggat vad som är rätt och fel och vår eventuella blodtörst stillas, både av brottet och straffet.
Förutom Elizabeth Georges egen, eleganta novell om hur en medelålderskris, ett sällsynt frimärke och en streber kan slingras in i en ödesmättad dans där både vällusten och girigheten tydliggörs är det den inledande novellen som sticker ut. Nancy Pickards ensamma kakätande kvinna som sakta förvandlas till ett monster, är en bekant figur i novellens värld. Allt har redan hänt och nuet är ackumulerad intensitet, likt en bomb som snart ska brisera.
Det gemensamma draget mellan dessa två huvudpersoner, och fler därtill i antologin, är tröttheten vid det liv som blivit. Det är knappast girighet. Snarare skildras i många fall en sorts näst intill strukturell depression där skuggor till människor försöker navigera i en värld som inte vill ha dem.
Deckarläsning är inte identifikation men utan någon möjlig igenkänning vore genren omöjlig. Denise Mina, den skotska författaren som skildrat Glasgow genom tio deckare, är aktuell med den tredje i en serie med Alex Morrow som hårt arbetande polishjälte.
Visst är dödssynderna närvarande även här, inte bara girigheten och vällusten, utan i allra högsta grad synd nummer ett, högmodet. Mina skildrar ett polisliv och ett politiskt liv som vore intet utan bevakandet av uppnådda privilegier, av status- och maktnjutning.
Alex Morrow äger en för deckarsammanhang ovanligt stor integritet. En romanfigur läsaren inte får full tillgång till. Inte en chans att närma sig hennes nyfödda tvillingar, eller maken, eller gangsterbrorsan. Det gör också att Gudar och odjur blir en med traditionella mått mätt ospännande historia i all sin oskvallriga stramhet. Människorna är varken gudar eller odjur, men de är en sorts mycket funktionella typgestalter. Karriärister, kommunister och rikemansbarn – alla har de sina definierade mål, sina självklara strategier och uttrycksmedel.
Gudar och odjur målar alltså med stora drag, men är omisskännligt europeisk. Socialrealistisk i sin känsla har den långt både till moralism och till enkel rättvisa, ännu längre till groteskt uppfinningsrika seriemördare. Den är varken hårdkokt amerikansk eller detaljfixerad och vardagslivsskildrande skandinavisk. Svårare är att säga vad den egentligen är. En uppdaterad version av pusseldeckare, möjligen. Skriven med så mycket återhållsamhet och elegans att man inte behöver sakna något alls.
Det skulle vara själva spänningen då. För trots att det hela inleds kaotiskt, med fragment av ett nyss inträffat postrån och ett vittnes försök att samla det skedda och det pågående, och trots att historien har flera spår som inte tycks passa ihop alls, så är det som om Denise Mina oavbrutet undviker de enkla knepen för att hetsa det hela rakt framåt. Det är skickligt, och det är en breddning av genren långt mer intressant än den skenbara avgränsning som tänkts ut på andra sidan Atlanten.