Falkenlands roman svajar betänkligt
Carl-Michael Edenborg om vilt begär i prästgården och sexscener kvalificerade för ”Bad sex awards”
Uppdaterad 2018-03-16 | Publicerad 2018-03-15
Christine Falkenland älskas av några läsare men är långt ifrån folkkär. Kanske är författarens typiska tematiska väv av religiöst tvivel, sex- och kroppsångest, kärleksbesatthet, otrohet, åldrande och död inte den breda läsekretsens sockerbulle.
Falkenlands nya roman, den tionde, heter Själasörjaren. I centrum finns prästen Erland, som tillhör kyrkans fundamentalistiska falang: mot kvinnopräster, mot abort. Han är tvångsneurotisk och pedantisk. Men han har liksom ett vilddjur i sig, en manlig sexualitet, som vill komma ut, om så bara en gång i hans träliga liv.
Chansen kommer när han får besök av en klasskamrat från det religiösa gymnasiet: Claudia. Just som författaren själv, i flera intervjuer, berättar Claudia att hon i ungdomen ville bli präst. Dock har hon förlorat tron, gått genom depressioner, tycks planera sitt självmord.
Läsaren följer med när den djuriska sexualiteten besegrar dessa medelålders, själsplågade människor. Erland får äntligen känna sig som en man och inte bara som en präst. Claudia tycks njuta av att få den troende att falla.
Ifall Sverige haft en motsvarighet till utnämningen ”Bad sex award” som delas ut årligen sedan 1993 till den sämsta litterära sexskildringen, är jag övertygad om att sexscenen mellan Erland och Claudia i Själarsörjaren hade fått förstapriset genom oförglömliga formuleringar som:
”Hon sjönk ner på knä och slukade honom nästan hel. Utan att kräkas. […] Sugrörelserna drog i nervtrådarna och pungskinnet skrynklade ihop sig.”
I nästa ögonblick välter hon omkull honom och sätter sig på hans ansikte med ett befallande ”nu!” vilket får prästen att fäkta med armarna och ”nästan kräkas”. När hon sedan ”drog de mörka blygdläpparna åt sidorna och tvingade honom att sticka in tungan”, knackar det till i mig: har jag inte läst något liknande förut hos Falkenland?
Jodå. Även i debutromanen Släggan och städet (1996) våldtar huvudpersonen en präst:
”Hans motvillighet gör mig upphetsad på ett elakt sätt. Tvingande. Jag bänder upp hans käkar med min styva tunga. Jag tvingar honom att ta emot min tunga. Jag tar tag i hans huvud och sätter mig grensle över honom i soffan.”
När de båda romanerna läggs bredvid varandra framträder de som siamesiska tvillingar med sina våldtagna, kåta, plågade präster, plågade, sexuellt besatta och äcklade fatala kvinnor, kvinnliga sexdemoner och andebesatthet, nu kompletterad med en bisarr exorcismscen som skulle fått Max von Sydow att fnissa.
I ”Släggan och städet” är prosan intensiv och berättaren något så ovanligt som en anonym kvinnlig jagberättare, en kvinna-utan-namn, i den hårdkokta noir-prosans tradition, en Clintan med bibel och ångest i stället för häst och revolver. Men trots denna namnlöshet är hon en människa som gör sig intim för läsaren genom en stark gestaltning.
Själasörjaren berättas i tredje person med en karaktär i centrum som varken är närvarande eller övertygande: prästen Erland har stannat på idéstadiet och får inget liv, ingen röst.
Jag ser två huvudorsaker till att Falkenlands första roman är starkare än hennes tionde:
Först dialogerna, alltså platsen där litterära roller blir personligheter med röster som läsaren hör. I Släggan och städet är replikerna korta, kondenserade, överrumplande. I Själasörjaren är de långa, fyrkantiga och docerande:
”Du uttrycker dig väl, sköt Erland in. Kan du förklara lite mer konkret?” Hur kan man lära sig att leva i ren längtan? Är det möjligt att fövandla längtan till tro?” ”Hur menar du? Kan du vara lite mer specifik?”
Den andra orsaken gäller textens lyriska och metaforiska nivå. Falkenland hade skrivit fyra uppmärksammade, gotiska diktsamlingar när hon romandebuterade. Och förmågan att ge prosan hypnotiserande liv genom lyrikens mystiska mekanik har varit en av hennes styrkor under författarskapet.
Men i Själasörjaren fäller prosan alltför ofta sig själv med bildspråk som:
”Claudia klev av och kysste hans kladdiga mun och klämde samtidigt hans kuk, pumpade och klämde likt en sjuksköterska som blåste upp blodtrycksmanschetten med sin gummipump.”
Att en hyllad författare med ett tiotal romaner och sex diktsamlingar från ett tjugosjuårigt författarskap i ryggen är ojämn är inte konstigt. Inte ens de mest klassiska författarna var alltid på topp. Och ingen naturlag gör en författare bättre för varje bok.
Även en veteran kan lämna ifrån sig en text som svajar betänkligt i allt från idé, karaktärsbildning och dramaturgi till gestaltning, dialoger och liknelser. Ansvaret för att den offentliggörs i det skicket ligger emellertid hos förlag och redaktörer.