Jag pendlar mellan att skrocka och asflabba
Maria Maunsbach är vansinnigt rolig – men se upp för ljudboken
Publicerad 2022-03-24
För vissa är det en madeleinekaka doppad i lindblomste som sätter minnet i rullning. För mig, en exilskåning från bonnalandet, handlar det om delvis andra ting. Särskilt dialekten. Det går inte att värja sig. Och Maria Maunsbachs tredje roman, Lucky Lada och jag, är en kraftfull trigger. Det börjar med ett insmuget ”ente”, sen kommer ”knodd” och ”glytt” – och när ordet ”rälig” dyker upp (som betyder äcklig), då öppnar Deep Skåne sina portar på vid gavel.
Ramberättelsen är enkel: Freja Morgenstjerne är strax över 30, barnfri och singel, och återvänder till barndomens Höör över jul. Freja, som är en lätt parodi på författaren själv, har bestämt sig för att skriva sin egen version av Frithiof Nilsson Piratens skånska nationalepos Bombi Bitt och jag. De har nåt gemensamt tycker hon: ”Han en icke litterär författare, jag en knullförfattare.”
I stället för hans karnevaliska klimax på Kiviks marknad ska Freja gå på hemvändarkväll på Höörs nöjespalats Lucky Lada, Ladan kallat. Som research. Men vem fan ska hon gå med? Så sitter hon hemma hos sin sedan länge frånskilda mor och textar kompisar från förr. För varje person, en ny historia. Mellan varven drar bokens sidekick, morsan, anekdoter på bred skånska.
Låter det buskis? Kanske det. Funkar det? Jadå. Birgitta Trotzig hade nog skrivit annorlunda om skånska arketypiska fenomen som ålagillen, spiddekaga och stegefitt (stekflott). Men än sen? Den här bokens trumfkort är att den är skriven i Piratens anda. Den har utvikningen som sitt modus, på gott och på ont. Och överdriften: ”Det var så fel, så dumt, så långt över gränsen, och därför alldeles rätt.”
En annan insikt som förtjänstfullt präglar den här romanen är: ”Jag hade fått nog av heterosexualiteten och mitt eget ambivalenta förhållande till den.”
Därmed slipper vi relationstjafset som bärande intrig. Fuck relationstjafset. Här är det vänskap och solidaritet som gäller. Och olika kvinnliga gemenskaper.
Samtidigt ett spirande intresse för sex. Men inte som något skört och fint utan som det faktiskt är: äckligt och fascinerande. Män och killar försöker boken igenom på olika vis – gärna med alkohol och tjat – tillskansa sig något av tjejerna. Tjejerna vill också nåt – men varför känns det inte bra när de får det?
Maunsbach kan skämta om att grannkommunen Hörby drog kortaste stråt med domännamnet horby.se – men hon sticker heller inte under stol med att det är den plats där Helénmördaren Ulf Olsson växte upp, på samma gata som Frejas mormor.
Den här kombon av mustig skröna och det faktum att det sexuella våldet finns precis under ytan som en konstant i varje kvinnas liv är vad som gör både delarna uthärdliga.
Men Maunsbach gestaltar också en typ av kvinnlighet jag känner igen från min egen uppväxt: Varm, burdus och slagkraftig. Rå och hjärtlig. Och så långt ifrån vit syrefattig innerstadsmedelklass det går att komma. Tack gode gud för det.
Visst blir det långrandigt ibland. Den som får ångest av skrönor och anekdoter göre sig icke besvär. Och romantiteln är ingen höjdare. Men Maria Maunsbach är så rolig att jag pendlar mellan att skrocka och asflabba. Befäster hon myten om den jovialiske skåningen? Ja och nej. Men med kvinnor i huvudrollen, det gör skillnad.
Eftersom alltsammans bygger på en muntlig berättartradition passar det utmärkt att ljudboken finns inläst av författaren själv. Men se då upp så ni inte gör som min kompis, som plötsligt hörde författaren skandera ordet ”avsugning” inifrån handväskan.