På spaning efter en romans underligheter
Carl-Johan Malmbergs essä om Prousts mästerverk visar varför kritiken behövs
Publicerad 2022-02-05
Vad gör man egentligen när man skriver kritik? Vad tillför litteraturkritiken till litteraturen? Dessa frågor har, kan man säga, stått i centrum för en omfattande diskussion inom litteraturvetenskapen under det senaste decenniet.
Jag tänker på det som kallas ”postkritik”, en riktning som har kritiserat själva det kritiska projektet för att ha gått i stå. Kritikens ambitioner att avslöja en bakomliggande mening, att hitta något under ytan, är missriktade, hävdade postkritikens företrädare. I stället förordade de en mer affirmativ hållning som bejakar möjligheter till identifikation, och uppmärksammar kopplingar mellan litteraturen och det vardagliga.
”Kritik” syftar här på något bredare än recensionerna på en kultursida. Ett aktuellt exempel skulle kunna vara Carl-Johan Malmbergs nyutgivna bok Lyckans gåta – 568 sidor finstämd litteraturkritik om Marcel Prousts väldiga roman På spaning efter den tid som flytt.
Vad gör den då, Malmbergs bok? Den beskriver ingående, infallsrikt, bildat och osystematiskt sitt objekt. Den skärskådar romanens mest framträdande karaktärer – Françoise, Charlus, Saint-Loup, Madame Verdurin med flera. Den diskuterar Gunnel Vallquists översättning. Den jämför Proust med andra författare. Den ser mönster, visar upp egenheter, närstuderar detaljer, lyfter fram finesser. Den gör alltså en hel del, vilket kanske är rimligt med tanke på det stora formatet.
Rikligt med smakprov ur Prousts verk får man också. ”Jag har citerat långt” skriver Malmberg lätt ursäktande efter ett tre sidor långt citat. ”Men det finns ingen annan metod för att göra rättvisa åt känslans växlingar.” Kanske det. Men då uppstår också en fråga, ja den växer sig allt starkare under läsningens gång: varför ska man alls ska gå till Malmbergs bok? Är inte bästa metoden att göra rättvisa åt romanens rikedom att helt enkelt lämna över ordet åt Proust? Så vad ska vi egentligen med kritiken till?
Lyckans gåta lyder titeln. Vilken är gåtan? Och lösningen? Det diskuteras i bokens längsta kapitel, ”Lyckokatalogen”. Det handlar om ögonblicken av lycka i Prousts roman, ögonblick som, med Malmbergs träffande beskrivning, är ”på en gång gåtfullt slutna och helt och hållet vidöppna”.
Den berömda passagen med madeleinekakan och teet hör hit, åsynen av kyrktornen i Martinville likaså. Två sinnesförnimmelser som väcker lycka, för att de framkallar ett avlägset minne hos Marcel. Ur dessa ögonblick kan man utvinna flera svar på gåtan menar Malmberg. Ett av dem handlar om en känsla av att befinna sig utanför tiden, ett annat om mötet med ”en annorlunda och ny materia”.
Den bejakar sin egen nyfikenhet och förundran, fördjupar sig i allt ifrån kärlek till telefonsamtal, uppmärksammar konstigheter och gåtfullheter
Han skriver initierat om detta, men även här finns en tendens att han hamnar i Prousts knä, att citaten ur romanen får sista ordet. (Samma benägenhet finns förresten i andra Prouststudier – Gilles Deleuzes Proust och tecknen är ett exempel – som om det fanns något nästan magnetiskt i Prousts text.)
Malmbergs sätt att skriva om Proust får mig att tänka på Toril Moi, en av postkritikens mer inflytelserika företrädare (även om hon själv nog skulle protestera mot kategoriseringen). I sin bok Revolution of the ordinary (2017) lanserar hon ett slags metod som också är ett svar på frågan varför kritiken behövs.
Kritikerns uppgift är, menar hon, att uppmärksamma ett verks underligheter, och inför dem fråga sig ”varför detta?” Varför skriver Proust så här? Det är, skulle jag hävda, just vad Lyckans gåta gör, i sina bästa stunder. Den bejakar sin egen nyfikenhet och förundran, fördjupar sig i allt ifrån kärlek till telefonsamtal, uppmärksammar konstigheter och gåtfullheter. Och den ger svar. Allt är inte lika bra. Här finns longörer, upprepningar och en del pretentiösa drag. Helheten är rörig, omfånget inte helt lätt att motivera. Ändå är det svårt att inte ryckas med av kunskapen och entusiasmen.
Att ämnet är smalt – en enda roman – får heller inte skymma det faktum att Malmbergs bok är ett argument för litteratur och konst på ett mer allmänt plan. Varför är konst viktigt? Prousts svar: ”Endast genom konsten kan vi gå ut ur oss själva, veta vad en annan ser av det universum som inte är detsamma som vårt och vars landskap skulle ha förblivit oss lika okända som de som kan finnas på månen.” Det är oändligt långt från dagens föreställning att man måste ha samma bakgrund som en författare för att förstå hens verk. Det är upplyftande.