Han borde ha vågat släppa lös ursinnet
Sven Olov Karlsson har inte skrivit sin stora roman än
Publicerad 04.00
Varje gång jag läser en jagroman tänker jag på Slavoj Žižek. Inte för att hans filosofi liknar jagromaner, utan för att han är så genialisk på att vara kategorisk. Enligt honom finns det nämligen två sorters berättelser. De som tillhör den ”idealistiska”, sokratisk-gnostiska traditionen som hävdar att sanningen är ”inom oss” och kan återupptäckas genom en inre resa. Den andra traditionen är den ”materialistiska”, judisk-kristna. Enligt denna tradition uppstår sanningen ur ett traumatiskt möte med den andre, för det mesta den store ”Andre”, som återfinns exempelvis i Kristi ord på korset: "Fader, varför har du övergett mig?"
Även i Sven Olov Karlssons nyutkomna ”Bygdedjuret”, en 500-sidig släktkrönika som snabbt förvandlas till en jagroman, är berättelsens hjälte på jakt efter sanningen om sig själv och andra. Också han känner sig övergiven av sin far, och till viss del även av sin mor. Men i denna djupt materialistiska roman som analyserar produktionsvillkoren för sin egen existens genom att ständigt referera till arbetarklassbakgrunden, är det psykologer och läkare som får inkarnera den store Andre. Det är dem han vänder sig till för att få en symbolisk ordning, svar och riktlinjer.
Inget ont om det, jag är själv psykoanalytiker, men att tro att man blir av med ångesten bara för att man har gått 60 gånger i terapi är att fullkomligt strunta i det omedvetnas oförutsägbara processer. Det omedvetna är ju omätbart och det kan ta åratal att komma över missöden, även när man är författare.
Berättarjaget, som delar författarens namn, lider nämligen av stor ångest, minnesluckor och ibland även epilepsiliknande attacker. Skrivandet blir en bearbetning av allt från barndomens status som mobbingoffer, till ungdomens tunga kroppsarbete, faderns död, flickvänners infertilitet och missfall, moderns stökiga liv och död, lillebroderns nonchalans, självuppoffringarna som nybliven förälder och flykten från både städer, land och skogsbränder. Karlsson skriver med en torr, medmänsklig humor och stor upptagenhet vid psykiska sår och oförrättelser. ”Bygderoman som läkarjournal”, skriver jag i mina anteckningar, för alla sociala orättvisor, alla övergivna marker och hus verkar ha satt sig i kroppen på honom.
Men den självspäkande, repetitiva klagosången blir ofta självförhärligande. Karlsson skriver om alla sina framgångar med tidigare romaner, nomineringen till Augustpriset bland annat, vilka möts av en ordfattig mor som är på väg in i döden. Gång på gång är det som om berättarjaget försöker övertala sig själv om vilken bra son han har varit och vilken bra författare han är, trots arbetarklassbakgrunden.
Till slut vet jag inte längre om det är en roman eller ett förlängt ansökningsbrev med inmatad CV jag läser. Svårast av allt har jag för det KBT-liknande sätt med vilket han bestämmer sig för att förlåta allt och alla – de som bara tycks existera i den mån de har sårat honom eller utsatt honom för besvär. Bygdedjuret hade mått bättre av att släppas lös, för vreden finns där och pyr i de skickligt skrivna dialogerna. Karlsson har ännu inte skrivit sin stora roman, en roman som på allvar tar itu med människans mörker, för nej – inga goda romaner skrivs med goda intentioner eller för starka överjag.
