En poetisk jakt efter det frusna och rena
Pia Bergström om Han Kangs ”Den vita boken”
Uppdaterad 2024-10-10 | Publicerad 2019-09-05
Sydkoreanska Han Kang blev ett världsnamn när hon fick internationella Bookerpriset för Vegetarianen (på svenska 2017), en sensuellt laddad, stram roman om en underdånig nygift kvinna som plötsligt en dag totalvägrar livets köttsliga sidor. Hon vill bara leva som en blomma och lapa sol och vatten, men det blir ohyggligt tydligt att den friheten inte finns.
Också Han Kangs Levande och döda har översatts, en roman om upproret och den följande massakern av unga studenter i hennes hemstad Gwangju 1980, övergrepp som regeringen först 2018, i samband med Metoo-rörelsen offentligt bad om ursäkt för.
Kangs tredje utgivning på svenska, Den vita boken, är något annat. En meditation om den tunna, mystiska gränsen mellan liv och död, mer en poetisk undersökning än en roman.
Författaren reser till en översnöad stad i Europa för att skriva. Staden, jag tror det är Warszawa, blev nästan utplånad under kriget och ur askan har man utifrån kartor och fotografier byggt upp den på nytt, en sorts konstgjord kopia. Hon går omkring där i kylan, iakttar husen och gatorna och den fallande snön, de perfekta kristallerna som smälter bort på hennes svarta kappa.
Kanske är resan ett sätt att återhämta sig från en kris, att börja om? Hon gör i alla fall en lista på rena vita saker som hon vill skriva om. Lindor, ris, måne, salt, vita ben, en vit sten, bröstmjölk … För varje sådant ord känner hon att ”någonting rör sig inuti”.
Staden som förstörts och sedan återupprättat sig själv på ruinerna får henne också att börja tänka på sin döda syster som föddes före henne, men bara levde några timmar. Modern har berättat om hur hon alltför tidigt tvingades föda ensam på det kalla golvet i ett hus på landet, och att den lilla flickan, vacker ”som en riskaka” öppnade sina svarta ögon och såg rakt in i moderns, innan hon bleknade bort.
Nu föreställer sig författaren att det är den döda storasystern som går omkring i staden i stället, att det var systern som fick leva vidare i världen, och att hon själv aldrig blev till. Hon prövar tanken, det är ju lätt. Men läsaren känner att pronomenet ”hon”, som används från början till slut blir allt osäkrare.
Allt det frusna, rena, vita som Kang närmar sig i sina korta, associerande texter upplöser gränser, vilket kan kännas både tröstande och vackert, men också fasansfullt, och jag tänker att det är likadant med svart, ett slags utsuddande av intet med intet.
Med sitt estetiskt genomtänkta gasvävsomslag och sina enstaka suddiga fotografier från Han Kangs performance Thread kan Den vita boken påminna om vissa nummer av alltför sobra litterära tidskrifter. Fint är det ju, men inte alls en så stark och upprörande läsning som den provocerande och svårsvalda Vegetarianen.