Läsaren är utvald
Petter Lindgren om en icke oäven deckarintrig i Niemis nya roman
Uppdaterad 2019-08-12 | Publicerad 2017-09-29
Prosten Lars Levi Læstadius (1800–1861) blev avmålad några gånger under sin livstid, men fotograferad blev han aldrig.
Trodde man, ända tills en glasplåt föreställande Læstadius sensationellt nog återfanns under renoveringen av Pajala prästgård 2016.
Plåten, en så kallad daguerreotyp, dyker upp i Mikael Niemis nya roman ”Koka björn” som ståtar med den kända väckelsepredikanten i centrum. Här har han dock blivit en norrön kusin till Sherlock Holmes, sotande nubbe-glas efter fingeravtryck och blaskande med berlinerblått för att se om där finns spår av cyanid. En vallpiga har försvunnit i de djupa skogarna kring byn Kengis där berättelsen utspelar sig, och enligt traktens dumdryga fyllo till länsman, Brahe, är det en slagbjörn som varit i farten. Somliga detaljer kring försvinnandet pekar dock i en annan riktning.
I rollen som betraktare och doktor Watson ser vi den utblottade samepojken Jussi som Læstadius tagit under sina vingars beskydd, i hopp om att han en dag ska bli predikant och på så vis bidra till väckelsen. Prosten lär Jussi läsa och skriva, och med tiden utvecklas han till en fullfjädrad protokollförare och samtalspartner under spaningsutflykterna: ”Notera formen, Jussi, dropparna har stänkt. Alltså måste de ha fallit från en viss höjd. På tygets insida är dropparna svagare och utsmetade, blodet har alltså inte helt trängt igenom tyget. Vad säger det oss?”
Intrigen är klassiskt deckaraktig men inte oäven. En kärlekshistoria tillför energi och läsarens egna misstankar slungas lurigt åt fanders. Men ”Koka björn” är samtidigt en berättelse om att ljuda och skriva sig fram i världen, om den makt som tillkommer den som vet att kalla tingen vid deras rätta namn. ”Är man nedskriven kan man aldrig glömmas”, menar Jussi, med prostens kyrkbok i åtanke.
Temat välver sig som en himmel över den botaniskt intresserade prosten och Jussi där de söker sig fram genom terrängen i jakt på någon särskild sorts orkidé, och ger ett vackert skimmer åt deras vänskap: ”En stund satt vi i ro medan prosten tände sin pipa. Röken doftade sött och gott och skingrade de hästbromsar som drogs till våra blottade nackar.”
För min del hade mästaren och hans proselyt gärna fått sitta kvar där i fjällsluttningen boken ut, men romanmaskineriet ska förstås ha sitt. Prosten måste upp i predikstolen och bipersonerna fösas ut på kyrkbacken, som en skock får.
Det är inte utan att man ibland tycker sig höra Niemi sucka över skildringens nödiga transportsträckor, innan han äntligen får blomma ut i en vidunderlig skildring av hur det exempelvis kan kännas att äta kokt potatis med smör för första gången.
Det är över huvudtaget en av Niemis största tillgångar som författare, att han bakom varje krök lyckas duka fram just det som jag (och förmodligen varenda jävel) blir lycklig av att få läsa just då.
Det är nästan lite kusligt, men det får mig också att känna mig utvald som läsare.