En blomkruka i skallen och någon som torterar

Peter Kadhammars roman ”Maos hibiskus” fångar samtiden som spänningsroman

helskärm

1971 träffar sjuttonårige Jan för första gången kamrat Zhu på kinesiska ambassaden i Stockholm. Jan är maoist, aktiv i en vänsterrörelse, och tar stolt emot en portfölj med två miljoner svenska kronor av Zhu. Pengarna ska stödja den internationella kampen för ett rättfärdigt samhälle, och Jan ska ta hand om dem tills någon med rätt lösenord kräver dem tillbaka. Men Mao dör 1976, Zhu försvinner – och ingen hör av sig om pengarna.

Det är upptakten till ett drama som får sin upplösning femtio år senare i Peter Kadhammars ”Maos hibiskus”, hans första skönlitterära bok efter en rad prisbelönta reportageböcker. Titeln syftar på den blomkruka som faller från hög höjd och orsakar det första av många dödsfall i boken. Den som får krukan i huvudet är en av Jans vänner från tiden i vänstern, en av sammanlagt sex sammansvurna med kontroll över portföljen som förvaltats så väl att den nu är värd miljarder.

Kadhammar har ett förflutet i den maoistiska vänstern; han minns en tid när många trodde på revolutionen och en bättre, ”mer jämlik” värld. Han skildrar mötet på ambassaden med det självupplevdas konkreta detaljer, samtal tryfferade med citat ur Maos skrifter och te där bladen måste silas genom tänderna. 

Många av dem som kan se lika långt tillbaka som Kadhammar känner nog också  igen de sex vännerna, de förenades av en rörelse i tiden, sedan har de gått skilda vägar, en är diplomat, en finansrådgivare, en lärare och en har ett litet förlag specialiserat på utomeuropeisk litteratur. Men det förflutna och portföljen binder dem samman. 

Här finns trådar till Moskva och Beijing, flera mord och en okänd mördare, som sig bör i en thriller, men boken har sin främsta styrka i tidsspeglingen och i den snabbt skisserade utvecklingen mot glupsk kapitalism och kasinoekonomi i de forna kommuniststaterna Kina och Sovjetunionen/Ryssland.

Sveriges samtidiga utveckling från rekordår och välfärdsstat till i dag iakttas i de hörn av samhället där medierna brukar leta symtom: gentrifiering av bostadsområden, champagnevaskning och avsmakningsmenyer, bankskandalen i Baltikum, Teslatätheten på Södermalm, sådant och mycket annat bekräftar det vi vet om växande klyftor i samhället. Och olika tidsmarkörer, från läsning på 70-talet av Gun Britt Sundströms ”Maken” till handsydda skor från Edward Green skapar igenkänning, i skornas fall åtminstone för delar av den manliga läsekretsen. 

Polisarbete och persongestaltning är inte lika viktiga. Här finns en kvinnlig polis, civilklädd men utrustad med en tysk Sig Sauer pistol. Hon anar efterhand att de sex vännerna döljer något som kan lösa en fråga som fallit på hennes bord:  vem är det som först torterar sina offer och sedan mördar dem? Men hon är strikt professionell vilket innebär att vi aldrig får inblick i något trassligt privatliv, annars vanligt i deckare, och trots att hon visar upp pistolen i början avfyras den aldrig. 

Här bjuds kort sagt ingen rafflande jakt på en mördare, den spännande frågan är i stället hur många av vännerna som kommer att klara sig helskinnade och i så fall vilka. Med facit i hand är svaret logiskt, med tanke på hur samhället är ordnat.

”Man ska inte underskatta underhållningslitteratur. Den speglar sin tid”, säger en av vännerna till den kvinnliga polisen. Och det är samtidsskildringen som står i centrum i ”Maos hibiskus”. Så är den inte så olik ett reportage, med den viktiga skillnaden att Kadhammar här kan blanda fantasi med fakta och tillföra subjektiva, inte sällan torrt ironiska kommentarer. För den som inte kräver djupare psykologisk eller politisk analys är den både fartfylld och underhållande.

Peter Kadhammar är journalist på Aftonbladet, därför recenseras boken av Ingrid Elam, litteraturkritiker i SVT och Dagens Nyheter.