En spanjor i Paris
Ragnar Strömberg om lekfullt flanerande bland litteraturens stora
Publicerad 2019-08-31
Mitt första möte med den spanske berättarkonstnären Enrique Vila-Matas vindlande och svindlande författarskap var den metalitterära pikaresken Dublinesk.
Romanens huvudperson, den alkoholiserade förläggaren och bibliofilen Samuel Riba, fruktar att den digitala apokalypsen som innebär bokens undergång är nära förestående och tar med sig några vänner på en pilgrimsfärd till Dublin.
På vägen låter Vila-Matas en lång rad uppdiktade och autentiska litterära storfräsare, däribland Claudio Magris och Hugo Claus, dyka upp och ingripa i handlingen.
Litteratur som livnär sig på litteratur riskerar att bli anemisk, men hos Vila-Matas, liksom hos Borges eller Lars Gustafsson, ger den detaljskarpa, realistiskt tecknade fonden den lekfulla fantastiken ett förhäxande metafysiskt sug. Så är fallet också i Vila-Matas nya roman Man kommer aldrig ifrån Paris, i ledig och elegant översättning av Yvonne Blank.
Romanens titel är hämtad från Ernest Hemingways En fest för livet, den postumt utgivna skildringen av åren som ”mycket fattig och mycket lycklig” i Paris, staden som alltid finns kvar inom den som haft lyckan att leva där som ung.
Man kommer aldrig ifrån Paris har formen av ett föredrag som en medelålders och väletablerad författare håller vid ett symposium om ironi i Barcelona. Där blickar han tillbaka på sina två ungdomsår i Paris i mitten av 70-talet, dit han flytt från Francos diktatur för att leva i den store idolen Hemingways efterföljd.
I den något ansträngt komiska upptakten får vi veta att författarens idoldyrkan gått så långt att han åkt till Key West för att delta i en Hemingway lookalike-tävling, som slutar med att han blir diskad, en förödmjukelse han har svårt att komma över.
Den konstnärligt behärskade prosan frammanar lukter, ljud, smaker, ansikten
Han betonar att föredraget är en ironisk återblick, men att använda sig av ironi är vanskligt, för vi vet ju alla att ”den som spelar förälskad löper risken att i slutändan bli förälskad”. Om gränsdragningen mellan ironi och allvar är svår, visar det sig snart att den mellan fiktion och verklighet är än mer förrädisk.
I ”En fest för livet” spelar Gertrude Stein rollen som välgörerska och vägvisare för en ung krigsveteran som satsar allt på sitt skrivande och femtio år senare är det Marguerite Duras som tar en blivande författare som kämpar med sin första roman under sina vingars beskydd och låter honom bo gratis i sin vindskupa.
Detta med den första romanen är ett av många exempel på att Man kommer aldrig ifrån Paris är ett ytterst lätt fiktionaliserat självporträtt, för under åren i Paris arbetade Vila-Matas med sin andra roman, La Asesina Ilustrada.
Men att få läsaren att undra över var verkligheten slutar och fiktionen börjar är nu en gång för alla stormögat i allt Vila-Matas skriver.
Under vandringen genom kotteriernas och kaféernas förlovade stad stöter vår unge Candide på storheter som Samuel Beckett, Georges Perec, Roland Barthes och David Hockney ”med sin falskt frånvarande blick”.
Den konstnärligt behärskade prosan frammanar lukter, ljud, smaker, ansikten, röster med syrlig poetisk precision, så även om Man kommer aldrig ifrån Paris inte är Vila-Matas bästa roman, jag håller definitivt Dublinesk och Bartleby & Co högre, så är den en oförglömlig tidsskildring.