På jakt efter det maxade livet
Pia Bergström läser Trude Marsteins nya roman
Publicerad 2019-08-20
Monika är femton när hon ligger med sin 38-årige ridlärare. Inte av tvång utan av brådmogen nyfikenhet och lust, ett Bröggerskt ”ja” till själva erfarenheten. Pojkvännerna avlöser varann, sedan männen: litteraturprofessorn Roar, studentkollektivets Tollef, lärarkollegan Østein, kocken Geir som hon skaffar radhus och barn med, den egocentriske poeten Trond Henrik som hon skaffar höns och får med.
I medelåldern möter hon snygge Terje genom en dejtingsajt, sedan Hauk, sedan dyker Lars upp … kanske är han äntligen den rätte. För trots att Monika är en självständig och frihetssökande kvinna, lärare, sen copywriter och frilansjournalist, förblir hennes raison d’être inte karriär utan längtan efter förälskelse och sexuell passion.
Jag hade så mycket är en imponerande tät, skarpögd och intensiv roman om samtida kvinnoliv i ett väloljat Medelklass-Norge, ett liv som Trude Marstein skärskådar i alla dess typiska och dråpliga aspekter.
Monikas storasystrar, sjuksköterska respektive jurist, lever i präktiga, livslånga äktenskap, med olika grader av uppoffring. Men Monika försöker ju realisera den frihet som sedan 60- och 70-talen varit möjlig, även för kvinnor, med preventivmedel, fria aborter, nya normer om skilsmässor och delad vårdnad.
Man får följa med i Monikas intensiva och otåliga känslor, hennes vånda inför moderskapet, hennes minnen av uppväxten och den deprimerade, gnälliga modern, hennes starka längtan efter något annat, nyare, bättre som hon ändå aldrig står ut med i längden.
Det är uppslukande läsning. Men ibland har jag svårt att andas i Monikas värld. Det är som om hon lever inuti en snårskog, desperat gripande efter ögonblicket men också instängd i nuets och världens trivialitet. En cigarett på balkongen, vinets berusning, extasen med en ny åtrådd man räddar henne från dess smuts och sjaskighet, leda och tristess. Det är som om hon inte har utsikt, någon ro, principer, utan ständigt befann sig i slags sinnenas rastlösa slaveri, blint lydande sina dunkla impulser.
Kanske är det så vi lever, när vi lever i frihet. Jag undrar över det när jag läser om hur denna självsvåldiga, smarta, både lyckliga och olyckliga kvinna formar sitt liv.
Men det finns delar av den här historien som jag värdesätter mer än alla igenkännbara livsstilsdetaljer. Som avsnitten om Monikas kusin, den faderlöse och något år äldre Halvor, som växt upp nära familjen eftersom hans mamma, moster Liv, ofta hjälpte sin ”finare”, gifta syster med hushållet i den stora villan.
Halvor är dålig i skolan, ett mobboffer, rädd för allt och fegare än Monika som föraktar honom. Men ändå leker de ihop. Och i leken borta på sophögen, där de byggt en hemlig koja av bortslängda solkigheter, där lever Halvor upp, i de gränslösa fantasivärldar de hittar på tillsammans. Där domderar och briljerar han.
Senare i livet tar Halvor livet av sig. Den livsdugligare, självupptagna Monika sörjer inte. Men Halvors öde och person sliter upp en skåra i den realistiska berättelseväven och släpper in något annat, en oroande Dostojevskijfläkt av evig obegriplig tragik in i den trygga, trivialitetstäta medelklassordning som kärleksrebellen Monika aldrig bryter sig ur.
Hon vill ju, vad jag förstår, bara leva ett maxat liv och ha allt. Hela tiden.
Och fastän jag levt i samma tid som Monika och ibland betett mig på samma sätt känner jag i slutet ett slags sorgset främlingskap. Det är väl Marsteins avsikt, antar jag.