Vandring i krigets sår
Pia Bergström läser läser Fartygets ögon av Roy Jacobsen
Publicerad 2019-01-24
Roy Jacobsens två tidigare romaner om fiskarbondefamiljen Barrøy och deras kamp för överlevnad på en liten isolerad nordnorsk ö fascinerade många moderna läsare, mig själv inräknad, inte minst för det sakligt och sinnligt avskalade språket.
Han berättade om fåren som åt frusen tång, om samlandet av sjöfågelägg och ejderdun, om vinterstormarna, skulderna till affären en dagsrodd bort, om värmen och sammanhållningen i den lilla familjen så att poesin och skönheten lyste ur deras fattiga och hårda liv i nära samspel med den karga naturen. Särskilt den första romanen De osynliga, känsligt och kunnigt översatt av Staffan Söderblom är ett mästerverk i egen rätt.
I Vitt hav, den andra romanen, förändrar kriget och den tyska ockupationen dramatiskt villkoren på den lilla ön.
Dottern Ingrid försöker en tid leva där ensam och räddar en svårt skadad ung man ur havet. Han visar sig vara ryss, tillfångatagen av tyskarna och överlevande från ett stort tyskt fångtransportskepp som bombats sönder av britterna. Den sista krigsvintern läker han ihop någorlunda och lämnar den gravida Ingrid för att försöka ta sig över gränsen, kanske ta sig tillbaka till Sovjet. Båda är ju i fara om han stannar.
Den nu utkomna tredje fristående romanen, Fartygets ögon, följer Ingrid när hon utrustad med en stark vilja och en liten ryggsäck och barnet bundet med en schal om magen ger sig iväg för att leta reda på sin ryske älskare. Lever han? Dog han på vägen?
Det är ju ett urdumt företag, det förstår varje läsare och även de människor på vägen som hjälper henne med logi, mat och motstridiga upplysningar om ryssen som i likhet med många andra under ockupationen i hemlighet hjälptes att fly över fjällen.
Ingrids långa vandring blir en sorts mognadsresa, och romanen en reseberättelse som inte främst handlar om fysisk överlevnad, eller blind hoppfullhet utan om annat mer svårfångat mellanmänskligt som har med efterkrigstidens sår att göra. Både de samarbetsmän och de flyktinghjälpare hon möter på vägen lider av samvetskval, för vad de gjorde eller för att de inte gjorde mer. De är alla fåmälda och misstänksamma.
Och Ingrid, så stark och duglig på den lilla överblickbara ön, inser vanmäktig att tro och hopp och kärlek inte räcker långt i den stora, motsägelsefulla världen där hon inte kan avgöra om folk ljuger och där ryska krigsfångar som ju kämpade mot tyskarna nu tillhör fiendesidan, igen.
Partisanen Henrik, som fortfarande gömmer sig i en stuga på landsbygden, tycker hela freden är en lögn. Men även om Fartygets ögon inte ger den där märkliga tillfredsställelsen, nästan njutningen som Jacobsens vindpinat jordiska ursprungsberättelse om ölivet gav, är den spännade hela vägen. Och ger tillfälle att begrunda de små, enskilda människornas roll i stora krig och stora kriser.