Vilse i den nya tiden
Publicerad 2013-12-20
Enrique Vila-Matas senaste en webbens roman
En åldrande förläggare har dragit sig tillbaka, slutat dricka alkohol, slutat gå ut och i stället mer och mer börjat ägna sig åt sin dator. Hans fru kallar honom hikikomori, den japanska termen för en ung person som sitter framför datorn hela nätterna, sover hela dagen och i övrigt är overksam.
Samuel Riba, huvudperson i Enrique Vila-Matas Dublinesk, är en på många sätt bekant litterär figur. Han är spränglärd, men ändå förvirrad. Han är vilse i den nya tiden. Han har tappat bort sig själv någonstans i karriären. Han har äktenskapliga problem, är alienerad från sin familj, sina föräldrar, sina vänner.
Ändå kryper denna så typiska gestalt in under läsarens, eller åtminstone mitt, skinn. Vila-Matas kan konsten att leka med romanens form, att lägga så många lager av ifrågasättanden att själva det livs- och kulturtvivel som huvudpersonen uttrycker nästan förvandlas till sin motsats. Det ser ut att handla om ett utslocknande, men väcker en generell lust och nyfikenhet.
Man kan tolka det som om Riba - denne gamle lärde stofil, mannen som lever i ett helt manligt universum, som ser spöken och försöker komma till rätta med sin dröm om den perfekta författaren - på något sätt offras för oss andra.
Han tar sig till Dublin för att genomföra en symbolisk begravning av Gutenbergeran. Han har litteraturkunskaper som är typiska för hans generation, och i Dublin är det förstås Joyce och Beckett som ställer till det för honom. Men Dublinesk är lika mycket en webbens roman: den ger fast form åt bristen på koncentration, detaljvetandet och besattheten vid nördiga detaljer, som passar det samtida datorberoendet väl.
Vila-Matas genombrottsbok, den lilla Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen, var en både lekfull, grabbig och lärd text. Dublinesk bjuder liknande valpiga glimtar, mellan regnen och begravningarna.
