En samlingsgestalt för den nya poesin

Elis Monteverde Burraus Ironi för änglar är snillrik lyrik i litteraturens blå timme

helskärm

Jag har alltid sett Elis Monteverde Burrau som en romantisk diktare. Vad han än tar sig för, diktar, poddar, bloggar eller standuppar, så uttrycker han en sorg över poesins förgänglighet och en förundran över litteraturens kraft. Det är visserligen en motsägelsefull och självkommenterande sorgesång, men den bär på en omisskännlig längtan efter att skapa något nytt och betydande. Även om han ibland påstår att hans litteratur ska vara ”död och meningsfullt meningslös” så tror jag honom inte. Jag tror att han vill vara exakt den han är: en stilbildande samlingsgestalt för den nya poesin.

I hans senaste bok ”Ironi för änglar” är det romantiska draget påtagligt. Boken består av två delar. Den första består av dagboksdikter från hans nu raderade substack. I den andra delen samlas prematura noveller, bloggessäer, fler dikter och olika texter i poetik. Mångfalden av former och genrer kan nog upplevas som svårtillgänglig, vad är det den här poeten vill egentligen? Jag tror att han vill skriva ett försök till litteratur vid litteraturens slut. Eller som han själv formulerar det i inledningen: 

 ”Ursäkta min franska, men se det som min poetik. Se det som min filosofi. Se det som min skola. Se det som mitt inlägg i debatten. Vilken debatt? Alla. Se det som min kritik, min trosbekännelse, min kamp. Se det som ett facit. Se det som en blindtarm. Se det som ett självmordsbrev. Alla brev är självmordsbrev. Se det som mitt slutgiltiga manifest.”

Romantiska teman som förgänglighet och förundran är centrala i Monteverde Burraus författarskap. I Ironi för änglar finns en stark känsla för skönhet och längtan, främst gestaltat i möten med andra människor och i konstupplevelser. Det inre livet, fantasi och dagdrömmar, håller samman texternas associativa karaktär.

Parallellt visar texterna en stark dragning åt det vardagliga och konkreta. I dagboksdikten ”Skrivtips 2” beskriver han sitt poetiska tillvägagångssätt:

”Börja med en observation som är helt sann (Min dotter började krypa precis). Låt en fattig, gärna obehaglig, association (krypskytt) leda dig vidare. Ta konsekvensen av den associationen. Det vill säga: låt en sjuk ordvits bestämma den narrativa logiken. Låt en sjuk ordvits söndra och härska i allt det som är banalt och helt sant. 

Spjälka upp med radbrytningar och tristess. 

Det är dagens lektion.”

Man kan kalla de tvära kasten mellan saklighet och association för ironi, eller för att följa det romantiska spåret, för illusionsbrott. Inte för ett ögonblick tillåts man glömma att det är han, Elis Monteverde Burrau, som skriver. Texterna badar i en hypersubjektivitet som är lika hypnotiskt tilldragande som irriterande. Det är briljant, som vanligt, och samtida på ett sätt som få andra klarar av att gestalta.

Att ”Ironi för änglar” går att se som show på youtube är nog inte bara att betrakta som ett utslag av samtidsanda utan snarare som en del av allkonstverkets poetik, helt i linje med romantikernas idé om att genrebrott och regelöverträdelser är nödvändiga litterära grepp för att ge en fullkomlig bild av tillvaron.

”En dag bör jag hållas ansvarig för att ha skapat en outhärdlig poetik” skriver han och sammanfattar därmed alltihop: det självpåtagna allvaret, den gäckande hållningen, längtan efter att förändra poesin i grunden och få vara den förändringens förgrundsgestalt. Jag tror att Ironi för änglar är så gripande, underhållande och smart eftersom den tydligare än någonsin ger uttryck för Monteverde Burraus oförbätterliga tro på poesin. Att skriva poesi i litteraturens blå timme, det är ironi för änglar.