Sjölin återvänder till barndomens skräckhus
En motsträvig författare som försöker fånga skrivandets ursprung
Publicerad 2024-10-15
Många författare håller fast vid några enstaka motiv som om allt stod och vägde med dessa två eller tre saker. Det finns alltid en rädsla för att någonting går förlorat om man försöker reda ut varför man ständigt återkommer till samma stoff. I romanen ”Fältskärsv” gör Daniel Sjölin rent hus med sitt författarskap genom att peka ut en bestämmande drivkraft, en enda orsak bakom alla de motiv han använt sig av. Mer bestämt rör det sig om ett hus i vilket han, enligt boken, blev utsatt för sexuella övergrepp då han vistades där som dagbarn.
Omedelbart kan man tycka att det ligger någonting tveksamt över den här premissen. Att berätta om övergrepp är en sak. Men att använda det som en planritning över författarskapet framstår som en ytterligt förenklad psykologisk förklaring där litteraturen endast är en spegelbild av det levda livet. Fältskärsv, som det stympade namnet på gatan med det onda huset i boken lyder, blir ett mikrokosmos för både författarens motgångar och den unkna litterära värld där han vistas. Så här gick jag i bitar. Så här blev jag författare.
Den essäistiska romanen är utformad som ett besök i skräckhuset. Sjölins vuxna jag följer det yngre jagets möte med dagmamman och hennes familj som en osynlig iakttagare. Genom att dröja med övergreppsskildringarna till de sista sidorna hinner Sjölin med att ingående skildra husets omnejd och hur den skenbara förortsnormaliteten satt avtryck i hans romaner. Som den sjukliga grönskan utanför huset, dagmammans seriösa mun (hans ”estetiska fiende”) och en docka i källaren vars påminnelser gett honom kväljningar ända upp i vuxen ålder.
Sjölin rör sig oavbrutet i cirklar, ångrar sig, börjar på nytt och landar sällan i någonting konkret
”Fältskärsv” är en bok om osäkerhet. Sjölin tvivlar på sin ordkonst, han beskriver hur han lämnat kritiken och att den här boken, liksom tidigare verk, kanske är det sista han skriver. Ja, nja, nej, jo, skriver Sjölin gång på gång, som ett interjektionernas sorgearbete över händelserna och svårigheterna att klä dem i ord. Han är i överkant förtjust i tillägget ”ju”, detta insisterande ord som vill inpränta i oss att vi är lika säkra på saken som berättaren. ”Nej, det kan ju inte stämma, det måste vara fel”, kan en typisk rad låta. Sjölin låter ofta tvivlet (”nej”) ligga sida vid sida med säkerheten (”ju”) för att förstärka känslan av uppriktighet.
Detta grepp är minst sagt frustrerande. Sjölin rör sig oavbrutet i cirklar, ångrar sig, börjar på nytt och landar sällan i någonting konkret. Boken är som minst övertygande när han tänker över de etiska problemen med övergreppsanklagelser i skrift – ja, när han tänker överhuvudtaget. Några insikter om skrivande erbjuds inte. I stället är det den motsträviga författaren som stundtals briljerar, den som lever sig in i det yngre jagets erfarenheter, den som dömer sig själv lika hårt som den litterära omvärlden, den som inte låter sig läkas.
Sjölin berättar någonting djupt oroväckande om sexuella övergrepp bland barn, men det är som om det finns ett avgrundslikt avstånd till vuxenlivet som Sjölin endast kan sörja och misslyckas med att fylla. På ett underligt sätt är det faktiskt ett argument för litteraturen.