Lite småsunkig prosa – men till slut så älskvärd
Per Hagman är tillbaka som Stockholmsskildrare
Uppdaterad 2024-10-09 | Publicerad 2024-10-08
Det är omöjligt att läsa Per Hagman utan att tänka på pop. Finns det svenska författare som skriver bättre än han gör? Jo. Sverige dignar av utmärkta författare. Men att säga att Hagmans författarskap är utmärkt är lika meningsfullt som att säga ”en utmärkt poplåt”.
För en popmakare stryker inte sina darlings, hen odlar dem. Det syns redan i titlarna: ”Allas älskare, ingens älskling”, ”Att komma hem ska vara en schlager”, ”Pool”.
Jag har ändå alltid känt mig småresistent mot Per Hagman. Det är något med hans självmedvetna persona som fyllt mig med generation-x-skam. En pinsam känsla inför 90-talets alla popvivörer och den särskilda ängslighet som vår generation gick runt med. Men det var fingertoppskänsla på liv och död som bottnade i djup ambivalens och som Per Hagman genom decennierna gjort mer eller mindre lyckad konst av.
Nu är han tillbaka med ”Johannes och du”, sin mest självbiografiska roman och den första sedan debuten ”Cigarett” 1991 som helt utspelar sig i Stockholm. Titelns Johannes är Johanneshöjden på Norrmalm i Stockholm. Titelns du den lilla dottern som han traskar runt med i Stockholms city, till och från förskolan, till Hemköp där de på fredagar handlar ostron för 8 kr styck. Hon oförskräckt, han försiktigt lycklig, båda nyfikna och redo för allt.
I ena handen dottern, i den andra Per Wästberg, på jakt efter Christer Lindarws själ och vad som helst med patina. I tredje handen Ann Jäderlund, i fjärde Stockholms skönhetsråd. Varför Wästberg och inte Agnes von Krusenstjerna, undrar jag. Hennes homofila ”Porten till Johannes” hade varit mycket fräckare och mer i linje med den berättare som nu sitter och översätter porrig romance på ett gigantiskt kontor på Strandvägen.
Akademiledamoten och den gamla skönhetsrådsprofilen Per Wästbergs närvaro i romanen överraskar, även om nostalgin över tredje klassens matsalar, porrbiografer och 80-talskriminella som Sigge Cedergren och Christer Pettersson inte gör det. Men hur många hyllmeter har det inte skrivits om rivningsboomen på 50- och 60-talen, hur många krönikor om de boutique-fräscha kaffekedjorna som tagit över Stockholm? Moodgallerians upplevelsestråk med internationell atmosfär, elsparkcyklarna, lycramännen. En flanörblick i bokform måste vara mycket, mycket vassare.
Men Hagman måste väl också få vara lite sömnig och ha releasefest på antikvariat Rönnells, det nya Riche? Snarare än pop: örhängen. Som, säg, Nina Simone sjunger Jacques Brels ”Ne me quitte pas” (Lämna mig inte) med amerikansk brytning.
Eller det om att tvingas bli gammal innan man är vuxen i Brels ”La chanson des vieux amants” (Gamla älskares sång). Eller som The High Bees sjöng i refrängen till 80-talslåten ”Some indulgence”: ”When will I grow old gracefully?” Det vill säga aldrig. Så många bra låtar det kommit ur fenomenet!
När Hagman skriver om relationen till sina föräldrar, de som han sedan några år tillbaka brutit med och som dottern inte får träffa, blir jag berörd. Det är så enkelt och fint beskrivet. Sårbarhet på riktigt. Och längtan efter kvinnan som han senaste tjugofem åren ”ägnat överlägset mest tid åt att ibland besvarat och ibland obesvarat älska” är en självklar refräng. Genast förlåter jag honom hans liknelser, allitterationer och eftertänksamma radbrytningar. Det hör till att prosan ska vara lite småsunkig. ”Johannes och du” är ingen utmärkt roman, men den är älskvärd.