Utsökt socialrealism med fantasilöst slut
Ingvild H. Rishøi skriver med glasklar blick för barns realiteter
Uppdaterad 2021-12-20 | Publicerad 2021-12-19
Om jag sammanfattar handlingen i Ingvild H. Rishøis kortroman Stargate låter det som jag återger en gammaldags saga om ett fattigt barn som försöker finna människovärde i juletid. Ja, som HC Andersens förfärligt sorgliga Flickan med svavelstickorna.
Den sagan finns också med i Stargate, men där finns även andra referenser. Berättarjaget heter Ronja och kallas Rövardotter av sin far. Om han inte benämner henne Solen, Skattkistan eller Oljefonden. Ronjas några år äldre syster, Melissa, är Smaragden. Och så vidare.
Pappan är smeknamnens mästare, dagdrömmarnas konung. Så där som alkoholiserade föräldrar ofta är. Han är diversearbetaren som ständigt sumpar sina påhugg för att spriten eller Sonja nere på kvarterskrogen kommer emellan. Nån mamma finns inte.
Han börjar sälja julgranar, och klarar inte det heller. Melissa tar över det hårda arbetet och sen börjar även Ronja kränga träd och kransar med konsekvenser som jag inte vill avslöja.
Den som förväntar sig att en kvinna ska dyka upp och reda ut situationen, som kvinnor förväntas göra, blir besviken
Handlingen låter så banal – en sedelärande berättelse i juletid – men boken är långt större än så. Ingvild H. Rishøi, som slog igenom med novellsamlingen Vinternoveller, fortsätter här skriva med en glasklar blick för ett barns realiteter. Man kan tycka att det inte är något särskilt med språket, men det är stilistiskt oerhört svårt att gestalta ett barns känsloliv och tankevärldar. Jag vet ingen som behärskar det som Rishøi.
Stargate är en roman om en pappa som gör så gott han kan men ändå inte riktigt når fram. Hans döttrar, älskade men övergivna, får klara sig själva. Men som så ofta i Rishøs berättelser, kommer det vuxna i barnens väg som försöker ge dem en hjälpande hand. Här finns vaktmästaren, granförsäljaren och grannen – och alla är män. Den som förväntar sig att en kvinna ska dyka upp och reda ut situationen, som kvinnor förväntas göra, blir besviken.
Rishøi skriver gärna om barn med föräldrar utan pengar, men det är ändå svårt att kalla det för klasslitteratur. Det är en utsökt, förfinad socialrealism som inte tar spjärn mot något annat än bristen på livets nödtorft – här finns inga känslostormar mot alla orättvisor och dem som har det bättre – vilket i är en styrka.
Problemet är slutet, inspirerat av både HC Andersen och det där förbannade ljuset i Nangilima. Det känns som en fantasilös nödlösning, som om Rishøi ger upp och därmed sviker både läsaren och flickorna i boken.