Nádas har skrivit ett självbiografiskt storverk
I magnifika ”Illuminerade detaljer” väver han samman allt han minns från sina första år
Uppdaterad 2022-03-07 | Publicerad 2022-02-22
Den omfattande första delen av Péter Nádas självbiografi Illuminerade detaljer består av ett nästan sex hundra sidor långt kapitel med den ofullständiga rubriken ”Den onsdagen när jag”. Förklaringen, meningens fortsättning, kommer först två tredjedelar in i boken.
Det handlar om den onsdagen när Nádas föddes, den 14 oktober 1942 i Budapest. Nedkomsten skedde två år innan tyskarna, trötta på riksföreståndaren Miklós Horthys vägran att deportera judarna, ockuperade Ungern och satte de nazistiska pilkorsarna som marionettregim.
Nádas skildrar denna dag genom att berätta vad som hände samtidigt som hans mor Klára, klädd i en tunn sidenklänning, tog spårvagnen till det Judiska sjukhusets förlossningsavdelning där Péter föddes denna ganska varma onsdag. Samma dag låter en kapten Hoffmann forsla 1 259 judar från gettot i Mizotj, västra Ukraina, ut till ett stenbrott där de tvingas klä av sig lika nakna som hans mor på sjukhuset, för att sedan avrättas.
Samtidigt har på morgonen denna onsdag den ungerska arméns högsta ledning formulerat en depesch om att de tillsammans med tyska trupper utplånat en fientlig styrka bolsjeviker i närheten av Stalingrad, samt även på andra platser tillintetgjort sovjetiska trupper. Och i Bordeaux på fortet Le Fort du Hâ förs samma dag 70 fångar ur motståndsrörelsen ut för att fraktas till koncentrationsläger, där de sedan dör. Det är också denna ”händelserika onsdag”, som Nádas lakoniskt kallar dagen, som Anne Frank i Amsterdam tillsammans med sin familj väger sig; Anne själv väger 39 kilo.
… att ständigt känna en stank av lik och avföring på de smutsiga, sönderbombade gatorna, var Nádas förmodligen inte ensam om.
Allt detta, och mer därtill, beskrivs i detalj. Händelserna illumineras, språket sätter ljus på varje konkret detalj som Nádas lyckats spåra upp i dokument och böcker, ur minnen från släktingar och från vittnesskildringar. Det är knappast förvånande att hans första fullständiga mening som tvååring ska ha varit ”Bácska, Baja lystring luftangrepp”.
Att som fyraåring hjälpa till med att forsla frusna lik på kälkar genom ett vintrigt Budapest, att ständigt känna en stank av lik och avföring på de smutsiga, sönderbombade gatorna, var Nádas förmodligen inte ensam om. Han växte upp i Budapest (Pest-sidan), familjen flydde till Bácska när pilkorsarna tog över. Hans mor dog i cancer när han var tretton år, fadern begick självmord i slutet av 50-talet.
Föräldrarna var inte bara judar, utan dessutom kommunister. Fadern kom från ett borgerligt hem, och så fanns det runt Nádas en milt sagt färgstark släkt. Alla skildras in på bara huden i denna magnifika redogörelse som väver samman allt han förmår minnas från sina första år.
Bilder, dofter och ljud är ingångarna till rekonstruktioner av en uppväxt där allt hör ihop med allt: kroppar, politik, bordsskick, uppfostringsmetoder, maträtter, våld, kriget. Gatorna han med kängor går på, tjänstefolkets vedermödor, aggressiva äldre manliga släktingar, egendomliga fastrar och farmödrar, antisemitism, underjordisk verksamhet, bombanfall, vistelser hos kamrater, relationen till alla vuxna omkring honom – det finns inga överblickbara gränser för vad som har gjort Péter Nádas till den han är.
Bokens undertitel, ”Bilder ur ett författarliv”, kan få läsaren att tro att den handlar om Nádas, författaren. Det enda som pekar åt det hållet är hans minnen av hur ord och ordsammansättningar förbryllade honom som pojke. Hans autism är en del av förklaringen, en överkänslighet inte bara för minnesbilder, utan för hur de vuxna talade. Hans ansträngningar att förstå vad som sades och först i vuxen ålder kunna reda ut vad det betydde innebär att språket är både ett motstånd och ett medel.
Mot slutet skriver han: ”jag tror att människan med alla sina egenheter och det otyglade begäret i sin frihetslängtan, ändå är ett fysiskt och själsligt lapptäcke. Man gör uppror, men vid första bästa tillfälle störtar man tillbaka ned i familjetraditionens famn”. Han försöker särskilja sig från släktarvets omfattande väv, men trasslar ohjälpligt in sig i den. Detta verbala lapptäcke breder ut sig som en fruktansvärd minnesväv över en uppväxt som sugit åt sig tiden och historien och förvandlat den till ord.
Daniel Gustafssons översättning är berömvärd.
Som en påminnelse, eller en varning, kommer på sista sidorna en oändlig katalog över alla de historier som finns parallellt med Nádas egna historia. Det finns kristna, ortodoxa, judiska. Det finns den tyska, den ungerska, den assimilerade judiska, den emanciperade judiska. Det finns den underjordiska, den industriella, fattigdomens … etc etc. Och alla korsar de varandra. Samtidigt är just dessa sexhundra tättskrivna sidor den för Nádas enda möjliga och helt nödvändiga fortsättningen på kapitelrubrikens ”Den onsdagen när jag.” Men likväl en droppe i historiens hav. Men vilken droppe!
Slutligen: Daniel Gustafssons översättning är berömvärd. Svenskan skiftar smidigt mellan tonlägen och stilnivåer som glider fritt mellan minnesbilderna, lite som den begåvning för dans Nádas tidigt ska ha haft, och med en stilla rytm återges de många gånger fruktansvärda scener som skildras. Inte minst originalets alla grubblerier över ordlikheter måste ha krävt sin översättare i sökandet efter kompensatoriska lösningar. Det är bara att tacka, för Illuminerade detaljer är ett storverk som ställer den konventionella självbiografin inte bara i skuggan, utan i skamvrån.